sannaisabella

Finns det något värre än att vänta? Eller ska jag säga finns det något värre än att vänta på ett viktigt beslut som du inte har en chans i världen att påverka? Jag kommer hinna bli galen innan nästa torsdag då det slutgiltiga beskedet kommer. Kommit in eller inte kommit in? Det är jobbigt att inte veta hur saker och ting kommer att bli. Jag tycker om överraskningar till en viss grad men jag vill ha en aning om vilket håll saker och ting lutar, annars blir jag spyfärdig och skulle hellre kunna säga nej direkt än att vänta och se vad utgången blir. Bara för att slippa det där tänk om. Bättre att ta motgången direkt istället så har man gjort bort det och så kan saker och ting bara bli bättre sen.

Nej fy vad pessimistiskt att tänka så, bättre att inte tänka alls istället. Inga förväntningar ingenting, så kan man bara konstatera sen när svaret väl kommer. Göra det bästa av situationen som man brukar kalla det. Anledningen till att jag i det här fallet så gärna vill veta precis nu att jag kommit in är att jag annars måste söka igen och så har jag en ny väntan framför mig. Sa jag att jag hatar att vänta? Att vara oviss över hur saker och ting kommer att bli? Att inte kunna påverka.

Det där med att ta tag i saker har jag aldrig haft problem med. Vill man något så är det bara att göra det som krävs för att uppnå det. Problemet kommer då man plötsligt är maktlös. Man måste finna sig i att det faktiskt räcker med att "bara göra sitt bästa", men jag har aldrig förstått det där, knepig som jag är.

Mitt bästa, det är så oerhört mkt mer än jag ens kan föreställa mig. Jag skulle kunna uppnå hur mkt som helst bara jag verkligen, verkligen kämpade. Men vart går gränsen för i hur stor utsträckning man ska göra sitt bästa? Hur mkt måste man träna på ett prov för att sedan när man inte fick det högsta betyget kunna säga att man faktiskt gjorde sitt bästa? Hur många ställen måste man som arbetslös ringa till innan man kan bekräfta för sig själv och omvärlden att man faktiskt gjorde sitt bästa, även om det inte räckte ända fram? Hur fort måste man springa innan man kan säga att man faktiskt inte kan springa fortare?

Man kanske inte måste göra sitt bästa jämt ändå? Durkheims snack om anomi känns på något sätt passande i det här sammanhanget. Jag vill veta vad om är fort nog, vad som är bra nog och vad som är tillräckligt mycket. Det skulle vara så skönt om det fanns en gräns för allt.







Tack till dig,
min älskling
som bromsar
när jag inte vet
var nogsträcket går.
Det var du som lärde mig
att ibland så räcker det med
att bara hålla sig
flytande
Lugn och stilla.
det är
det skönaste
förstår jag nu
när man lägger över ansvaret
på vågorna att föra en
Någonstans.
Vart som helst.