sannaisabella

Jag har tänkt många gånger på det här med poesi och hur det ses som något djupt och svårt som bara knepiga personer uppskattar och förstår. Det var inte förrän jag gick en kurs i kreativt skrivande som jag förstod att poesi inte alls behöver förstås. Åtminstone inte på det sättet som många vill att det ska förstås. Man vill tolka och läsa mellan raderna, det viktiga är att klura ut vad den som skrev dikten egentligen menade, vilka symboler som finns och kort sagt vad dikten egentligen handlar om.

Våra lärare på kursen var förfärade över hur vi under vår skoltid blivit itvingade att hela tiden tolka och analysera alla dikter till småbitar. Den experimentella poesin som vi fick läsa på kursen var så otroligt oförståelig att det inte ens var någon mening och någonstans där så förstod vi.

Precis som konst och annan litteratur så kan dikter tolkas fritt av den som upplever dem, det konstiga (men också fantastiska) är att man kan ge en dikt olika meningar beroende på vilken sinnestämning man är i eller i vilket skede av livet man befinner sig i. Har man då inte missat den egentliga betydelsen? Nej, skulle jag vilja säga. Vilket motiv författaren hade till dikten kan vi spekulera hur mycket som helst om men det har ingen betydelse i längden. På samma sätt som att man lyssnar på en låt och kopplar ihop den med sitt eget liv så kan man låta orden i en dikt symbolisera det man känner just då, eller så njuter man bara av den vackra texten eller kompositionen av ord.

När man själv försöker sig på att skriva dikter så förstår man hur otroligt svårt det är, både att hitat det rätta orden och att få det hela att klinga bra. På samma sätt som att det är svårt att måla ett riktigt konstverk så är det otroligt svårt att skriva en riktigt bra dikt. Det är en av anledningarna till att det är underbart att läsa något riktigt skickligt som någon annan har skrivit. Om man anstränger sig för att uppskatta en dikt på samma förbehållslösa sätt som man uppskattar en tavla eller en skickligt gjord skulptur så slipper man det där övertolkandet. Det är bara begränsande.

Pröva att ta fram en diktbok, slå upp en sida på måfå och läs dikten högt för dig själv. Kanske är det något som tilltalar dig, kanske inte. Det finns oändligt många dikter och det är högst troligt att någon kommer att beröra dig.

Förövrigt tycker jag att skolbarn borde få tillgång till mer poesi, kanske något kompendium med dikter från alla tider som de på något sätt kan relatera till utan att tvingas tolka allt. På samma sätt som att de kan uppskatta något från kent eller Lars Winnerbäck så kanske Bodil Malmsten eller Anna Greta Wide har något att säga?

Ensamheten II

Den som har känt hur ensamheten slår,
han är för stolt att visa sina sår
och går där ensam genom alla år.

Den som behöver människorna bäst,
han fruktar också människorna mest
och går ibland dem som en okänd gäst.
Anna Greta Wide


Kvällsstilla

Känn så nära Verkligheten bor.
Hon andas här intill
i kvällar utan vind.
Hon kanske visar sig när ingen tror.

Solen glider över gräs och häll.
I hennes tysta lek
är livets ande gömd.
Så nära var han aldrig som i kväll.

Jag har mött en främmande, som teg.
Om jag räckt ut min hand,
jag snuddat vid hans själ,
när vi gick om varann med skygga steg.
Karin Boye



Förövrigt så är den här mannen ett geni.