sannaisabella

Jag och L såg en bra film här om dagen. The orphanage är gjord av samma regissör som regisserade "Pans labyrinth" och även om filmerna har en del likheter så är den förstnämnda en barnfilm om man jämför med denna. The orphanage är i min mening en skräckfilm eftersom jag blev så otroligt skraj när jag såg den. Den är nog ingen regelrätt skräckfilm men man sitter på nålar konstant och jag höll för ögonen ett antal gånger. Handlingen: En kvinna och hennes familj  återvänder till hennes barndomshem för att på nytt starta ett barnhem för handikappade barn. Men när de kommer dit skaffar sig hennes son nya vänner, problemet är bara att dom är osynliga och deras oskyldiga lekar blir snart  inte lika oskyldiga längre.

Se den! Oavsett om ni gillar skräckfilm eller inte så är det här en bra film. Men har ni en extrem mörkerrädsla så vet jag inte om jag vågar rekommendera den. ;)

Jag har faktiskt ett slags påsklov nu och det är trots den stundande tentan, otroligt skönt. Det roligaste med påsk är att alla utflyttade vänner kommer tillbaka igen och allt känns lite "som förr". Igår kom C och S upp till Umeå och hälsade på mig vilket var väldigt trevligt. Jag bjöd på ännu en misslyckad morotskaka (otroligt att man kan misslyckas två gånger på raken med samma recept!) men den här gången stannade den i formen, istället var den som en kladdig deg i mitten. Jaja, kanterna var iaf goda :)

Vi gick en sväng på stan och for sen hem till kära övik igen för en tjejkväll hos C där J joinade också. Lite singstar (det är ju svårt!), fastän dom andra bangade rätt snabbt. "Man måste ju vara onykter", lite varma mackor och chips plus en massa snack, helt enkelt en väldigt trevlig kväll. Enda tråkigheten är väl att alla verkar hoppa av utgången på lördag, vilken jag hade sett fram emot.. Så längesen vi fick gå ut allihopa tillsammans, men det verkar inte vara lika populärt med utgång längre. Bara en massa dåliga ursäkter. Undrar vad det kan bero på? :/... Jag, Alice och E får röja själva istället men det kan nog bli svinkul det också :)

Det är intressant hur mycket man hinner prata på en enda kväll. Blir nog lätt så att man har en massa att uppdatera varandra på när man inte är en lika naturlig del av varandras liv längre. Borde kanske bli lite konstlat och ytligt när man väl träffas men igår kändes det verkligen nästan "som vanligt" igen. :) Även om man inte är lika tighta som förr så finns banden (och alla minnen) kvar vilket är roligt.

Blir bara lite smått upprörd när jag hör hur hushållsarbetet fördelas i samboskapen bland vännerna.

Tjejer, om ni gör allt nu "mest för att det är roligt" eller för att "han lagar sämre mat än mig" så är risken stor att ni står där som bittra gifta fyrtioåringar som skäller på er man för att han aldrig gör något. Er man vill inte ha en fru som jämt tjatar och bråkar om småsaker och ni vill inte ha en man som bara sitter och läser tidningen efter en hård dags jobb;) Även om matlagning är jätteroligt i början av förhållandet så är det inte lika roligt att steka dom där köttbillarna för 557:e ggn eller att plocka upp allas smutsiga strumpor för att ingen annan förstår att det måste göras. Nä, ska det blir nån jämställdhet så måste man försöka fördela det jobbiga (och roliga) jämt redan från början. Det är lätt att glömma att diskning är något som måste göras varje dag medan bilen behöver tvättas mkt mer sällan.

Det är skillnad på att inte se när det behöver städas och att låta bli att göra det för att man vet att någon annan har huvudansvaret. För övrigt så är det en fördel om man lär sig sätta upp den där glödlampan eller hyllan själv (det är faktiskt lättare än man tror) så slipper man tjata på honom att han ska göra den delen bara för att man själv inbillar sig att man inte klarar det. Vill du ha nya tapeter men inte han? Lär dig sätta upp dom själv, så slipper han ditt tjat :) Kan han inte laga mat? Lär honom då så har han inte den ursäkten längre. Vem vet, han kanske till och med förstår tjusningen med det?

Jag påstår inte att man bör fördela hushållsarbetet på millimetern lika eller att det ens är nödvändigt att båda kan ALLTING. Men märker man att själva arbetstiden (och då menar jag den som sker i hemmet) är väldigt ojämnt fördelad så bör man kanske tänka om. Ordet är jämställdhet, hur man sen väljer att operationalisera det begreppet är upp till varje par. Men min tes är att det leder till ett lyckligare förhållande (även om det bara är på sambonivå) Någon som håller med, eller inte?

Idag har jag och L åkt pulka. Det var roligt :) När vi gick till pulkbacken åkte en massa småungar förbi oss i en buss, dom tryckte näsorna mot rutorna och glodde på oss, undrar om de tyckte att vi var patetiska? Jag kaste snö i L.s ansikte och puttade ner honom i snön men det måste ha gjort ganska ont för det vara bara hård is under ett tunt lager snö. Men jag fick igen sen. När vi åkt tillräckligt (man orkar inte gå upp för backen lika månger gånger nu som när man var liten) så gick vi hem och drack te. Kom på sen att vi inte har prövat den bästa backen än. Den där man brukar ha snowracertävlingar, hoppas att snön är kvar nästa vecka!

Ren perfektion i form av en människa. En hy av sammet och muka rosenkinder. Ett ansikte som inte är av denna värld. Det finns de som är så vackra att det gör ont.



När man ser en annan människa gråta så ser man en liten bit av det där mörka gömda som de har försökt dölja så hårt. Det är vackert när någon öppnar sig och ofrivilligt delar med sig lite av sitt eget mörka. Den värsta gråten är för mig den som bara är stilla, inga ljud eller grimaser, den gör ondast.





Jag vet inte vad det är hos Antony som gör mig så sorgsen. En vuxen man i kvinnokläder som sjunger ledsna sånger är tillräckligt för att få mig att gråta men hans uppenbarelse när han sitter vid pianot och ler samtidigt som han sjunger om sina smärtor gör det olidligt vackert.



Riktigt gammal kärlek får mig att bli alldes varm i bröstet. När jag var liten blev jag så generad när gamla människor gick och höll varandra i handen, men nu har jag förstått att gammal och långlivad kärlek är den mest åtråvärda. Är det inte otroligt att man fortfarande kan känna en sådan kärlek till någon efter ett helt liv tillsammans?



Många påstår att det inte finns bättre och sämre musik men jag skulle vilja påstå att det här är musik i dess renaste form. Med den enkla anledningen att den verkligen påverkar hela kroppen direkt. Man blir inte bara ledsen eller glad utan allt på samma gång och man behöver inte tolka några texter, bara ta in allt eftersom tonerna når en. Huvudsaken är inte vad man känner utan att man faktiskt känner något. Det är musik för mig.


Varje gång jag ser en förlossning, precis den stunden när mamman har krystat för sista gången och barnet kommer ut i ljuset med hela sin lilla kropp. Sekunden då mamman får barnet i famnen och får se dess ansikte för första gången, det känns verkligen trots att man bara är en åskådare. Trots att man bara ser det genom en skärm. Jag undrar verkligen hur det känns att bokstavligen ha ett liv i sina händer? bara sådär plötsligt. Ett nyfött barn är så skört och skrynkligt och blodigt men mamman är fortfarande alldeles betagen. Det är hennes lycka som får tårarna att trilla på mig.

Min dag började otroligt dåligt måste jag säga. Hade världens bagage med mig till bussen, inklusive en rullväska som jag fick dra i snömodden trots att hjulen vägrade snurra. När jag närmade mig bussen lyckades jag halka i en glashal backe så att jag föll och nästan alla mina ägg gick sönder som jag skulle ha till min bakning. När jag hade lyckats resa mig upp och sprang förbi rödljusen för att hinna till bussen så körde den ifrån mig trots att jag var bara några meter bakom. Elaka busschaufför. Fick ta min tunga väska till min kära mormor och vänta där på nästa buss, samt bli försedd med lite nya ägg, en risifrutti och mackor innan färden.
   Efter en urtråkig föreläsning gick jag hem för att ägnamig åt något lite roligare. Bakade födelsedagskakor som jag skulle bjuda klasskompisarna på senare på kvällen. På tre timmar hann jag baka en perfekt cheesecake och en helt misslyckad morotskaka, där hälften av smeten rann ner på ugnens botten, men båda var riktigt goda enligt gästernas utsago. Dock ingav den senare kakan ingen större aptit då den bestod av en hög med smulor och bitar blandat med lite ostglasyr.
   Men när gästerna anlände ändrade dagen helt riktning och vi fick en riktigt trevlig kväll med massa (tjej?) snack och frossande. Fick en jättefin orkidé också att ställa i fönstret så nu behöver min andra inte känna sig så ensam. Intressant förresten hur diskussionerna kan växla mellan att ena sekunden handla om partitillhörighet och familjepolitik, nästa sekund om modebloggar och bad guys. :)

Johanna och Cissi, veckans tema är djur, ska bli roligt att se vad ni hittar på :)

Var ute första dagen på bokrean och gjorde mina inköp, fanns så mycket som jag ville ha men min ekonomi tillät desto mindre. Fick iaf med mig boken "Stilguiden" av Jane Fredlund och "Auktionshandboken" av samma författare. Det är roligt att lära sig skilja mellan en rokokomöbel och en gustaviansk möbel tycker jag. Boken innehåller en massa intressant läsning om man är intresserad av antikviteter och gamla tiders inredningsstilar. "Auktionshandboken" ska jag plöja igenom innan sommaren för då har jag tänkt gå på auktion. Fick följa med på en massa sådana när jag var liten men det är mycket mer intressant nu när man faktiskt kan ropa in något själv. Kokboken "Två systrars söta" fick jag leta efter på samtliga bokaffärer både här och i hemstaden men den var redan borta. Då den är en av årets mest prisade kokböcker är det kanske inte så konstigt, men jag hade gärna velat ha den i kokbokshyllan bredvid "Vinterns söta" av samma författare.