sannaisabella

Här följer en liten förstå dig själv skola för er som undrar varför ni egentligen blev som ni blev och framförallt har de relationer ni har till andra. ;)

Nämen skämt åsido, under ett barns första år så är det otroligt viktigt med trygghet och föräldrarnas huvuduppgift är ett ge barnet rätt mängd av trygghet men att även låta barnet bli tillräckligt självständigt. Barnet ska ha en trygg bas att falla tillbaka på och någon som tröstar när man är ledsen. Men måste samtidigt uppmuntras att våga utforska världen på egen hand.

John Bowlby var den som kom med anknytningsteorin från början. Han hävdade att barnet var biologiskt förberett på att knyta an till föräldern för barnets överlevnads skull. Under det första halvåret kan barnen komma till vem som helst men sedan börjar det knyta an speciellt till den person som tar mest hand om det. Ofta mamman (men kan även vara pappan). Vid ett års ålder har barnet anknutit till föräldrarna och kan då förhoppningsvis använda dem som "trygga baser i sin utforskning av omgivningen".

Mary Ainsworth utvecklade sedan teorin genom att hitta olika sorters anknytningsstilar som barnet använder beroende på vilken relation det har till vårdnadshavaren. Dessa anknytningsstilar är tre stycken och man räknar med att den anknytningsstil man utvecklade som barn ofta (men inte alltid) följer en hela livet. Dessa anknytningsstilar ska jag försöka beskriva lite närmare. Men för att göra det enklare för mig tänkte jag hänvisa till en otroligt väl beskrivande artikel. Läs den först för att få ett begrepp om vilka anknytningsstilar det finns och fundera sedan över vilken du själv kan tänkas tillhöra.

Jag ska börja med att förtydliga att man måste inte nödvändigtvis ha en fullkomligt trygg eller otrygg anknytning utan det är möjligt att t.ex. ha en trygg anknytning med vissa otrygga drag. Winnicott pratade om "the good enough mother" och med det menade han att en mamma inte behöver vara perfekt eller ge barnet en helt trygg uppväxt för att det ska utvecklas på ett bra och tryggt sätt, hon behöver bara vara tillräckligt bra. Huvudsaken är att barnet känner både någon sorts trygghet och någon sorts autonomi. Kort sagt och som artikeln också säger så finns det tre anknytningsstilar.

Den trygga
Den otrygga -undvikande
Den otrygga- ambivalenta


Det jag vill säga med anknytningsstilarna är att de kan vara alternativa förklaringar till dels hur våra relationer såg ut som barn men också till hur våra vuxna kärleksrelationer ser ut. För att ge ett tydligare exempel på kopplingen till vuxna relationer så hänvisar jag till den här artikeln i aftonbladet. Den stora frågan är ju ofta nämligen "Varför väljer jag den partner jag gör" Och "Vilken sorts partner är jag själv egentligen?" Självinsikt är otroligt viktigt i ett förhållande men även för singlar som undrar varför de aldrig kan hitta den rätta, eller alltid väljer fel partner.

Du kanske vill veta svaret på någon av följande frågor:
Varför väljer jag alltid en skitstövel?
Varför klänger jag mig fast i ett förhållande?
Varför blir jag alltid rädd och gör slut innan förhållandet blir seriöst?
Varför är jag otrogen?
Varför är jag så kräsen?
Varför är jag så svartsjuk?

Känner du igen dig som sexroboten, dörrmattan, igeln eller någon av de andra stilarna i artikeln? Isf borde du läsa Evas bok som otroligt bra beskriver hur och varför de olika stilarna utvecklas.

Även om det kan vara skönt att få någon sorts förklaring till varför man gör som man gör så vill man ju ibland inte nöja sig med det utan också ändra sitt sätt. Enda sätter att göra det är att försöka se sig själv utifrån så att man kan stoppa sig själv när man tänker på det där destruktiva sättet igen o.s.v. och istället vända på det och försöka tänka på ett merrationellt sätt, alternativt se det ur någon annans synvinkel. Det finns också en möjlighet att vända en otrygg anknytning till en trygg med hjälp av en trygg relation i vuxen ålder. "Det som krävs för att förändra en otrygg inre arbetsmodell är därför en ny anknytningsrelation, som förändrar de omedvetna regler som styr vad individen tillåter sig att tänka, känna, minnas och göra." Denna kan vara med en vän, en kärlekspartner eller med en terapeut.

Våra anknytningssystem triggas igång när vi är under stress eller känner oss oroade och upprörda och framförallt otrygga. Vi kommer då att bete oss precis på det sätt som vi lärde oss att bete oss som barn. Risken finns också att vi projicerar våra känslor gentemot föräldrarna på andra personer. (En kvinna tror att alla se vill henne illa) Antingen beter vi oss precis som föräldrarna gjorde mot oss. (En man som blev misshandlad som pojke misshandlar sin fru) Eller så uppför vi oss som om föräldrarna fortfarande var där. ( Vi tror att vi är korkade och vågar inte säga vår åsikt offentligt t.ex.)

Det är oftast just de gångerna som vi fattar fel beslut, säger det vi inte borde ha sagt eller handlar helt irrationellt så att resultatet inte blir som vi egentligen ville. (Varför skickade jag det där sms:et trots att jag hade lovat mig själv att han skulle få höra av sig först?) Även om alla människor har ett eget temperament och en egen unik personlighet så internaliseras våra föräldrars och närståendes värderingar i oss. Vi tror att vi handlar efter eget huvud när vi egentligen behandlar andra efter hur vi lärt oss att behandla andra.

Ett annat exempel är hur vi vill att andra ska behandla oss så som vi har blivit behandlade under vår uppväxt. Enligt intepersonell teori så handlar människor efter komplementaritetspricipen. Vi får andra att behandla oss så som vi tror att vi bör bli behandlade. Som ett exempel: Om andra sa att du var värdelös under din uppväxt så kommer du med viss risk att hamna i ett förhållande med någon som också behandlar dig som att du är värdelös. Vi vill helt enkelt att andra ska bekräfta våra föreställningar om oss själva. Om du hade en dominant förälder som tvingade dig att bete dig underkastande så är möjligheten stor att du omger dig av människor (vänner, partners) som också är dominanta.

Med tanke på att våra föräldrar och andra nära relationer vi hade i vår uppväxt påverkar hur vi känner oss och beter oss genom hela livet så är det också givet att vi kommer att påverka våra egna barn. Jag vill än en gång påpeka att anknytningsmodeller går att förändra men i den forskning som har gjorts, först på bebisar och sedan på vuxna så är det i de allra flesta fall så att personen använder samma anknytningsstil i vuxen ålder.

Hur som helst tror jag att det alltid är bra att reflektera över sitt eget beteende, men man behöver inte "skylla allt " på föräldrarna dels då en del av ens personlighet är genetisk och är då visserligen ärvd från föräldrarna men inte formad av handlingar från deras sida. Dessutom så bör man ju ha i åtanke att deras egen anknytningsstil är beroende av hur deras egen uppväxt var. I vilket fall som helst handlar de flesta föräldrar efter bästa förmåga och "the good enough mother" är ett väldigt bra begrepp. Perfektion existerar aldrig.

På Mors dag så vill jag förresten säga, tack mamma för att du har gjort så gott du kan. Älskar dig för det! Bävar inför den dag då jag har samma uppgift själv. Hur känner ni?

För er som vill läsa mer om de olika anknytningsstilarna så finns det massor av mer information på nätet men en rolig koppling mellan anknytningsstil och olika sorters minne görs i denna artikel.

Kommer på mig själv med att skriva få personliga inlägg nuförtiden. En litet smakprov på min vardag här: Hela den här veckan har bestått av föreläsningar på temat utvecklingspsykologi (främst bebisars utveckling) och jag har nu börjat drömma mardrömmar om att jag ammar ett barn som inte är mitt.
   Snart är det dags för sista tentan och det känns otroligt skönt. Visst är det intressant att veta hur bebisar fungerar men nu är det snart tillräckligt. Sommaren hägrar och jag vill ut på grönbete. Saknar att sitta ute i min baden baden-stol en ledig dag och läsa böcker. Har så många att ta igen och ingen av dem kommer att handla om ämnet psykologi bara en massa rena fiktionsromaner i pocketformat. :)

Utmanar härmed Bofink att skriva om de senaste fem åren i hennes liv:

För fem år sedan (2003):
...var jag 16 år och skulle gå ut nian.  Jag hade haft en väldigt bra klass på högstadiet och bävade inför att börja gymnasiet samtidigt som det kändes väldigt spännande. Vid den här tiden höll jag som bäst på att finna mig själv och började tycka att indiepop var den bästa musikstilen i världen, att randiga tröjor och stuprörsjeans var det snyggaste man kunde ha på sig samt att Jerk it out med Ceasars Palace var världens bästa låt.

För tre år sedan (2005):
...var jag 18 år och höll som bäst på med att ta körkortet. Det var en otroligt stressig vår med mycket i skolan och mycket runt omkring och jag mådde inte så bra. Jag minns att jag ofta låg i min säng på rummet och lät Kents "Hagnesta Hill" gå varv på varv  medan jag stirrade i taket  och undrade om jag någonsin skulle bli riktigt lycklig.

För ett år sedan (2007):
...hade jag och L hunnit fira vår ettårsdag och studenten var avklarad. De flesta kompisar var dock kvar i stan fortfarande och vi hade kul på lediga dagar. Jag jobbade extra på ett äldreboende och vikarierade som lärare vilket var både otroligt roligt och väldigt stressigt samtidigt. Året som springvikarie är inget jag vill uppleva igen men det gjorde att jag växte som person och jag är glad att jag inte började plugga med en gång. Ungefär vid den här tiden sökte jag in till Journalistprogrammet på Södertörn i Stockholm och började planera flytten till storstaden.

För tre månader sedan:
...hade jag precis börjat på psykologprogrammet och var lycklig för att ha kommit in Jag saknade tiden i Stockholm väldigt mycket men det kändes otroligt skönt att äntligen ha kommit på vad jag ville bli när jag blev stor. I den vevan fick jag även min lägenhet och flyttade till min första (riktigt) egna lya.

Igår:
...hade jag föreläsning på dagen och gick på bio med C och S på kvällen. Väldigt trevligt även om jag inte är ett stort fan av romantiska komedier.

Idag:
...blev det en långpromenad på morgonkvisten med C och S igen sedan spenderades eftermiddagen i föreläsningssalen. Senare på kvällen tog jag på mig mina mjukiskläder och körde ett yogapass hemma till en video. Funkade utmärkt!

I morgon:
...har vi en föreäsning om socioemotionell utveckling på morgonen och sedan åker jag hem för lite vila och rekreation innan jobbarhelgen. Hoppas på att få somna med min älskling också.

Om ett år:
...pluggar jag fortfarande på Psykologprogrammet men har eventuellt en tillgodoräknad termin bestående av extrajobb eller någon rolig kurs. Förhoppningsvis bor då fler gamla bekanta här och jag slipper ha ett distansförhållande då L har börjat plugga och kommit för att bo med mig här. Kanske har jag t.o.m. lyckats locka hit A? Om ett år är jag flitig gäst på IKSU och har fullkomligt transformerats till en hurtig Umeåbo.

En bra vän har snopp i byxorna

"Efter en en och en halvtimmes kvällspromenad med Sanna kom vi fram till denna bittra slutsats:

Det är sjukt deppigt att höra på tjejer som alltid tjatar ?Jag tycker mycket mer om att vara med killar än tjejer. Det är liksom raka rör och inte massa skitsnack? Well, man dömer ju andra efter sig själv är min åsikt. Och detta uttalande blir lite som att bajsa sig själv i ansiktet. Jag vet att det är jättejättehippt att vara en sådan tjej som bara har massa killkompisar. För att vara tjej och ha killkompisar är som att spela i division ett när man egentligen tillhör ett korpenlag. Eller?

När jag var liten fick jag höra ?tjejer kan inte leka tre? och helt plötsligt kunde vi inte heller det. Ord blir självuppfyllande profetior. Om man bara förväntar sig en massa raka rör är det klart att man inte hör att killar också snackar skit.

Lek med vilka ni vill för sjutton. Men sluta jama om att bra vänner ska ha en snopp i byxorna. Jag går inte på?t."

 

Clara är verkligen underbar. Ovanstående inlägg är så klockrent som det kan bli. Jag skrev en artikel på samma tema en gång så jag är av precis samma åsikt, hon lyckas bara uttrycka det så himla kul. Påståendet att tjejer "bajsar sig själva i ansiktet " när de påstår att killar prata mindre skit är som huvudet på spiken.

Tänk efter: en tjej som påstår att tjejer snackar mer skit än killar, säger indirekt att tjejer är sämre än killar och man påstår då samtidigt att det faktiskt finns ett B-lag. Man vill vara med i Division- 1 laget men för att göra det måste man visa hur mycket man avskyr Korpen.

 

De blir sällan lyckat att försöka höja sig från mängden genom att själv snacka skit om en grupp som man faktiskt tillhör. Om man har tur så får man på det här sättet spela i division ett ett tag men när man inte ses som tillräckligt kul längre och killarna inser att man faktiskt är en sån som pratar skit om andra själv så är det nog bättre om man har några vänner kvar i Korpenlaget.

Varför skulle killar snacka mindre skit än tjejer egentligen? Menar man att det är genetiskt? Menar man ett tjejer pratar mer skit om både tjejer och killar eller enbart om andra tjejer? Är inte grunden till att man pratar skit om någon att man egentligen är väldigt osäker i sig själv och känner att behov av att trycka ner andra för att känna sig säkrare själv.? Det är vad jag har hört iaf. Detta borde då betyda att om tjejer pratar mer skit om varandra så är de mer osäkra på sig själva än vad killarna är.

Varför? Föddes tjejer mer osäkra än killar? Känns kanske inte så troligt. Snarare är det nog en social påverkan. (Tjejer jobbar mer för att duga i andras ögon och känner i och med det att de har ett värde. Killar behöver inte anstränga sig lika mycket för att få ett värde i andras ögon, de lär sig att lita mer till sitt eget omdöme och behöver inte andras bekräftelse på samma sätt).

 

Så för tjejer kanske det här med att snacka skit är ett sätt att få mer av andras bekräftelse själva om de sätter andra i en sämre dagar. "Se här, jag är faktiskt bättre än henne, tyck om mig mer!" Killar som inte behöver tvivla på att de duger i samma höga grad behöver inte nödvändigtvis trycka ner andra. "Jag är den jag är och det är tillräckligt".

 

Vad tror ni om den teorin? Om det skulle vara sant som jag säger så tycker jag att det snarare stjälper än hjälper tjejer att fokusera på andra tjejers skitsnackande och påstå att killar är bättre kompisar. En bättre metod vore kanske om man bestämde sig för att vara den som bryter mönstret. Inte genom att försöka differentiera sig från de andra tjejerna genom att själv snacka skit utan genom att föregå med gott exempel och bevisa att det finns undantag även bland tjejer.

 

Det tycker jag iaf :)

Jag har tänkt många gånger på det här med poesi och hur det ses som något djupt och svårt som bara knepiga personer uppskattar och förstår. Det var inte förrän jag gick en kurs i kreativt skrivande som jag förstod att poesi inte alls behöver förstås. Åtminstone inte på det sättet som många vill att det ska förstås. Man vill tolka och läsa mellan raderna, det viktiga är att klura ut vad den som skrev dikten egentligen menade, vilka symboler som finns och kort sagt vad dikten egentligen handlar om.

Våra lärare på kursen var förfärade över hur vi under vår skoltid blivit itvingade att hela tiden tolka och analysera alla dikter till småbitar. Den experimentella poesin som vi fick läsa på kursen var så otroligt oförståelig att det inte ens var någon mening och någonstans där så förstod vi.

Precis som konst och annan litteratur så kan dikter tolkas fritt av den som upplever dem, det konstiga (men också fantastiska) är att man kan ge en dikt olika meningar beroende på vilken sinnestämning man är i eller i vilket skede av livet man befinner sig i. Har man då inte missat den egentliga betydelsen? Nej, skulle jag vilja säga. Vilket motiv författaren hade till dikten kan vi spekulera hur mycket som helst om men det har ingen betydelse i längden. På samma sätt som att man lyssnar på en låt och kopplar ihop den med sitt eget liv så kan man låta orden i en dikt symbolisera det man känner just då, eller så njuter man bara av den vackra texten eller kompositionen av ord.

När man själv försöker sig på att skriva dikter så förstår man hur otroligt svårt det är, både att hitat det rätta orden och att få det hela att klinga bra. På samma sätt som att det är svårt att måla ett riktigt konstverk så är det otroligt svårt att skriva en riktigt bra dikt. Det är en av anledningarna till att det är underbart att läsa något riktigt skickligt som någon annan har skrivit. Om man anstränger sig för att uppskatta en dikt på samma förbehållslösa sätt som man uppskattar en tavla eller en skickligt gjord skulptur så slipper man det där övertolkandet. Det är bara begränsande.

Pröva att ta fram en diktbok, slå upp en sida på måfå och läs dikten högt för dig själv. Kanske är det något som tilltalar dig, kanske inte. Det finns oändligt många dikter och det är högst troligt att någon kommer att beröra dig.

Förövrigt tycker jag att skolbarn borde få tillgång till mer poesi, kanske något kompendium med dikter från alla tider som de på något sätt kan relatera till utan att tvingas tolka allt. På samma sätt som att de kan uppskatta något från kent eller Lars Winnerbäck så kanske Bodil Malmsten eller Anna Greta Wide har något att säga?

Ensamheten II

Den som har känt hur ensamheten slår,
han är för stolt att visa sina sår
och går där ensam genom alla år.

Den som behöver människorna bäst,
han fruktar också människorna mest
och går ibland dem som en okänd gäst.
Anna Greta Wide


Kvällsstilla

Känn så nära Verkligheten bor.
Hon andas här intill
i kvällar utan vind.
Hon kanske visar sig när ingen tror.

Solen glider över gräs och häll.
I hennes tysta lek
är livets ande gömd.
Så nära var han aldrig som i kväll.

Jag har mött en främmande, som teg.
Om jag räckt ut min hand,
jag snuddat vid hans själ,
när vi gick om varann med skygga steg.
Karin Boye



Förövrigt så är den här mannen ett geni.

Känner mig inte så glad idag trots jättegod söndagsmiddag hos världens bästa mormor. Söndagsångest brukar vara rätt ord för det men idag är det en liten sten i bröstet som inte vill falla ner.
   Andras bekymmer som gnager på en hela tiden blir man tillslut lite matt i benen av, trots att man försöker hålla sig stadig för sin egen skull.
   Om bekymmerviruset smittar ner kroppen så lyckas det alltid locka fram andra problem, sånt som man annnars brukar stoppa längst in i nedersta lådan. Lite som ett illrött par strumpor bland alla andra kritvita. De skaver liksom och färgar av sig på omgivningen.
   Tror att jag ska försöka bli av med viruset genom att titta på en bra film och äta något gott, det brukar hjälpa lite. Kanske försöka hitta något att se fram emot också, det är alltid bra medicin. En liten söt karamell i fickan som man kan ta fram och titta på om man vill bli glad igen. Alice kommer hem i helgen och det ska bli jättekul! Annars är Medeltidsveckan på Gotland är en ny och rolig idé som finns där i bakhuvudet.


Tre fina saker på temat kärlek som kan muntra upp:


En personlig bröllopsinbjudan som jag hittade på flickr.


En fin gåva som håller för evigt; en ros vikt av papper.



Ett gulligt porträtt av ett kärlekspar.

Nu är näst sista tentan gjord och jag njuter av att ha ett par pluggfria dagar innan nästa kurs börjar. Utvecklingsspsykologi är otroligt intressant så jag ser faktiskt fram emot att kursen ska börja .

Ska smita iväg på en liten weekend i Umeå tillsammans med L imorgon. Vi tänkte laga lite god mat, flanera lite på stan och njuta av tystnaden i min lilla lägenhet.
   
Jag vill dricka vin i sängen och äta godis i bubbelbadet, kanske steka amerikanska pannkakor till frukost och äta min hemgjorda blåbärssylt till?  Det är hemskt roligt att vara dekadent. :)

Om jag har riktigt tur så får jag öva på att dansa också, nu när vi är ensamma. Det är så kul att dansa med den man tycker mest om! Jag gillar att dansa till gamla swinglåtar, såna från 40-talet, de har så mycket känsla i sig. Jag har inte lyckats med att få L att dansa så många gånger men vem vet, nu när vi är helt ensamma? ;)


 .