sannaisabella

Jag firade (faktiskt) nationaldagen ikväll med A och C. A har tjatat i flera dagar om hur viktigt det är att fira den men jag har ingen aning om varför. Norrmännen är helt galna i sin nationaldag men vi svenskar har inte hunnit vänja oss vid vår nya helgdag än känns det som.  Vi är inte tillräckligt stolta över att vara svenskar kanske, eller så vill vi bara inte anklagas för att stödja Sverigedemokraterna. Jag tycker iaf liksom majoriteten verkar det som, att det det är mycket lättare och roligare att klanka ner på Sveriges svagheter. När man bor i ett land där det mesta faktiskt är riktigt bra, känns det onödigt att hylla det. Sverige är bra och vi är vana vid det. Jantelagen hindrar oss dessutom från att skryta om det.
   Trots detta faktum hade vi alltså något sorts nationaldagsfirande. Vi grillade till ljudet av kents' "Sverige" samt lite Tomas Anderson Wij och åt på äkta svenskt manér svenska jordgubbar och grädde. När A ville sjunga nationalsången satte jag stopp för galenskaperna. Istället fick jag finna mig i att se början av Sverige-Island-matchen bara för att få höra nationalsången. Sedan var det äntligen över och vi kunde återgå till vår normala rutin. Allmänt hängande vill säga.
   Fick veta att C har gått och blivit spådd. Hon fick det dessutom som kompensation för att hon hjälpte en spåkvinna med lite marknadsföring. Roligt jobb :)  Fick inte veta allt om vad hon hade sagt, C var rena rama muren som vanligt, (C, vi vill veta!) men tydligen kändes vissa saker väldigt trovärdiga. Spåkvinnan hade dock inte velat spå längre än 6 månader framåt vilket kanske var tur. Jag vet inte vad C tycker men jag skulle aldrig ha vågat ens ett halvår. Hur läskigt är det inte att få höra vad som ska hända i ens liv (även om jag inte tror på det, egentligen) och att därefter alltid ha det i bakhuvudet, tills man inbillar sig att något verkligen slår in. Känns som att man skulle kunna bete sig väldigt irrationellt för att få vissa saker att slå in eller tvärtom. Kanske kan själva spådomen i sig göra att saker och ting tar en ny riktning.  Ingenting för mig, usch, usch.
   L är ute och firar 48-timmars nu som ikväll är reserverat  för studenterna. Han har inte hört av sig på ett tag nu och det känns lite oroligt i min mage fast jag vet att han inte brukar råka ut för något. Hur kan de komma sig att man alltid måste oroa sig när pojkvännen är ute trots att man är nästan säker på att inget kommer att hända? Tillåter man sig själv att tänka på det så kan man inte sluta se otäcka bilder framför sig. Totalt osannolika men ändå. Skulle något hända, typ att någon la knark i hans drink eller att han blev nedslagen eller (jag vet att jag är paranoid, men ändå) så skulle jag åka dit i ilfart och hämta hem honom till min trygga säng. Det lovar jag.