sannaisabella

På tisdag åker jag och L till myggen och fjällen norröver och bosätter oss i deras lilla stuga ett par dar. Vi ska ta vara på det sista av sommaren och siktar på att springa runt i skogen och leta bär, ro ut med båten och meta fisk, bada nattbad i sjön och värma oss framför brasan när det är mörkt. Ni vet allt sånt som man inte gör hemma annars trots att man själv bor i skogen. :)

Det här måste jag packa ned:
Gummistövlar
Effektivt Myggmedel
Metspö
En bra bok
En keps
Något gott man kan grilla
En gosig och varm tröja
Smågodis (Lakritsremmar helst)
En somrig klänning (Ifall det skulle bli bra väder)


samt
en bra blandskiva att ha i bilen, helst med svenska låtar




Förövrigt är den här låten sjukt bra.

Satt och tittade på fina bilder av Maggie Gyllenhaal med följden att jag än en gång blev helt betagen av henne. Hennes utseende är inte perfekt på något sätt men ändå är hon alltid så sjukt vacker.
   När jag googlade henne fick jag upp bilder från hennes Agent Provocateurkampanj och jag slogs då av två saker: För det första så har underkläderna förändras radikalt de senaste tio åren, åtminstone bland designerkläderna. Medan Hm fortfarande håller fast vid Push up-behåar och Snobbentrosor så kan de med pengar i plånboken inhandla ursnygga små tygstycken.
   För det andra så visar Maggie Gyllenhaals medverkan att kroppsidealet bland åtminstone underklädesmodeller är annorlunda de också. Visst det finns fortfarande för få mulliga modeller men det som jag tycker är tydligaste trenden är att naturliga bröst som följer naturlagarna syns mer och mer och putmage och höfter är inte längre bannlysta.
   Det finns de som tycks tro att den perfekta kvinnokroppen faktiskt existerar och att tidsenliga kroppsideal bara är båg. Men tittar men på detta så förstår man hur ideal kan förvrida människors hjärnor och ingjuta en bild av den sk. perfekta kvinnokroppen. För tio år sedan var Pamela "The woman" och The body men nu skulle jag snarare säga att hon är mer avtändande än tvärtom. Två fotbollar till silikonbröst där man faktiskt kan se skarvarna, två streck till ögonbryn och en jätteläskig läppenna på fläskiga läppar. Tack gode gud för att kvinnoidealet förändras. ;)





Det man för tio år sedan ansåg vara mormorsvarning:


är nu hett åter igen...

Såhär tycker jag: 6 timmars arbetsdag ist för 8, fler privata vårdhem därmed mer pengar att tjäna inom vården, därmed fler både kvinnor och män dit.

Visst kan det vara bra att locka fler män till vården men genom att ta bort deltid erkänner man att män inte accepterar att vara hemma deltid med barnen eller göra hushållsarbete som deltidsarbetande kvinnor annars gör på ledig tid. Män ska fortsätta vara familjeförsörjare alternativt ska båda arbeta heltid och barnen sätts på dagis. Ordet hemmapappa verkar inte låta ljuvt i någons öron även om det är på deltid. Jag tycker att kvinnor ska våga axla rollen som familjeförsörjare och männen ska tillåta sig själva att inte ha högsta ansvaret. Men om kvinnan ska bli försörjare måste ju mannen ta större del av hushållsarbetet. Även om många inte tror det så finns det män som hellre skulle vara hemma och diska än att spendera 8 timmar på ett jobb de inte ens trivs på.

Det ultimata vore alltså om även män vågade trotsa konsumtionssamhällets bojor och både jobba och köpa mindre. Men med dagens löner blir pensionen så usel för en deltidsarbetande undersköterska att hon egentligen inte har råd att arbeta halvtid. Där kommer privatiseringen in igen. Det krävs lite konkurrens även inom vården, det är enda sättet att få upp lönerna, inga strejker kommer hjälpa. Fortfarande ska dock det vara upp till var och en hur mycket man vill jobba. Hoppas att den där protestlistan får någon verkan!

Jag gillar gamla hus och nya hus i gammal stil. Det skulle vara spännande att ta på sig en så stor uppgift som att renovera ett helt hus eller att planera ritningen för ett nytt. Sådant drömmer jag om när andra drömmer om att backpacka jorden runt. Här är några hus jag tycker mycket om.

När jag lyssnade på visor till bröllop så snubblade jag över denna. Ingen sång om lycklig kärlek utan raka motsatsen. Den här låten beskriver mitt i prick hur det är att vara olyckligt kär, den är en folkvisa skriven för många år sedan men så allmängiltig att den är värd att lyssna på. Man kan jämföra den med Kents "Utan dina andetag" då texterna egentligen handlar om samma längtan efter att vara någon annans älskade. Folk har varit lika olyckligt kära i alla tider, jag vet inte om det är en tröst men så är det.

Du som har mitt hela hjärta
du som utgör all min fröjd
Kom och lindra du min smärta
utan dig är jag ej nöjd

Jag må så i mörkret vandra
med mitt får jag vilse går
När jag ser att alla andra
var och en sin maka får

Varför dröjer du så länge
varför oroar du mig så
När jag saknar ditt umgänge
varför ska jag leva då

Döden må mig hädan taga
livet är en börda svår
Jag må följa dina lagar
i min första ungdomsvår

Fast jag må mig munter visa
när jag uti sällskap är
Kan det ej den oro lisa
som jag i mitt hjärta bär

Munnen ler, men hjärtat det svider
och jag säger att jag är nöjd
Fast jag uti tysthet lider
överlämnar all min fröjd

Du som har mitt hela hjärta
du som utgör all min fröjd
Kom och lindra du min smärta
utan dig är jag ej nöjd

Jag var på vigsel idag. En gammal barndomskompis gifte sig och jag grät redan under ingångsmarschen. Man har hört melodin tusentals gången på filmer och visst jag har varit på bröllop förut, även om det var många år sedan, men ändå.. Det kändes så mycket. Brudtärnan grät, bruden grät och när även brudgummen grät så gick det bara inte att stoppa. Man får känna ett litet uns av den lycka som de känner just den stunden, det är fint. De spelade för kärlekens skull och L tryckte min hand när tårarna envist trillade ned på klänningen. Kort sagt var det mycket känslor på en och samma timme. Jag vill gå på fler bröllop :)

Bröllopslåtar är viktigt. Hur ska man kunna välja två stycken när det finns så många fina?

Jag skulle ha kunnat tänka mig att välja denna, texten talar så mycket för sig själv att låten med fördel skulle kunna sjungas à capella. En sångerska, en mick, en spröd röst som ekar mellan väggarna i en stor kyrka och en knäpptyst, andlös publik. Tänk vad vackert. Hittade ingen bra version på youtube men här hör ni iaf hur melodin låter.

	Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar. Men dej vill jag följa i vinter och vår och alla min levnads dagar. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter.				Kärleken är så förunderligt stark, kuvas av intet i världen. rosor slår ut ur den hårdaste mark som sol över mörka gärden. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter ja gråten den är min när du gråter.

Att göra egna glasspinnar i formar är kul :) Problemet är bara att de oftast är rena sockerbomber som smakar koncentrerad saft. Jag hittade tre roliga recept hos Cookiemag som är både goda OCH nyttiga. Vad sägs om Vattenmelonglass, Youghurtglass eller Tropisk sorbetglass? Alla är hur lätta som helst att fixa själv. Vill man ha liten sötma så tillsätter man bara en liten dutt socker och koncentrerad citronsaft fixar syrligheten. Detta måste jag testa! Finns säkert en massa egna varianter man kan experimentera med också.

Det är riktigt jobbigt att vara inredningsintresserad student. Man vill ha fint och trivsamt omkring sig men det blir sällan pengar över till piffiga och icke ätbara ting. Men jag brukar därför försöka hitta så mycket som möjligt på second hand då man får så himla mkt för pengen där. Även om det ofta är slitet och gammalt så kan man själv fräscha upp grejorna och få en cool grej som ingen annan har.
Några exempel:


50-talet är hett nu och loppisarna är sprängfyllda av 50-talsgrejor. Letar man ute på landsbygden så är sakerna också betydligt billigare där än i storstäder där 50-tal är eftertraktat och därigenom ofta dyrt.
Här är en gammal byrå i en vanlig modell som blir riktigt snygg med en mönstrad tapet (räcker med en fondvägg) och en massa små tavlor i udda ramar. Sådana finns det också gott om på loppis, det gäller bara att komma på vad man kan göra för snyggt av dem.
Bordet i teak är läckert och 50-talskänslan förstärks med de gamla krukorna från Uppsala ekeby. Hattasken är underbar.


Ännu mer 50-tal. Telefonhyllorna finns att få tag på lite överallt och med en snygg kobra på och en färgglad, designad stol bredvid så har du genast en inbjudande hall (lampan är en gammalhårtork från en frisörsalong).
På stringhyllan har man en liten samling med vitt stengods och pressglas i olika former. En del gammalt annat nytt. Färgen binder ihop det hela och gör det till ett stilrent stilleben. Samlingar ö.h.t. är fina och kan lika gärna bestå av billigt krafs bara det är uppställt fint och det finns någon sorts tanke bakom.

Böcker finns i tusental på loppis och kostar oftast mellan en och tio kronor. Det är fint att inreda med böcker och vem bryr sig om man inte kommer att läsa alla. Ett kul sätt att dra blickar till boksamlingen är att sortera ryggarna efter färg.

Vitt tröttnar man aldrig på, en bra färg att ha som bas i sin inredning. Stolar är något som det nästan alltid finns gott om begagnat även om det inte alltid finns fyra av varje sort. Tar man ett gäng och målar dem i en fin högblank kulör så ser de genast nya ut men i en snyggare och mer unik design än man kan hitta på IKEA.
Ett virkat överdrag till stolen är tidskrävande men det kan inte bli mer hemmagjort än så, inte mer hemtrevligt heller.

Saknar man tavlor så går det fint att hänga upp annat man har tillgängligt. Varför inte bakformar sprejade i alla möjliga färger? Eller kanske brickor eller tallrikar?

Pallar kan vara bra till allt möjligt och man kan placera dem lite varstans i hemmet. Stoppade pallar är oftast lätta att klä om i ett tyg man gillar. Måla i en färgstark kulör så att även pallen får ta lite plats, bra att ha även när det kommer extra gäster.

Såg på Belinda Olssons talkshow idag, hon hade bjudit in den kvinnliga komikern Nour El-Rafai (som bland annat medverkade i melodifestivalen). Nour pratade om något som jag tycker är ganska intressant. Hon sa att hon tyckte att det var så tråkigt att tjejer inte kan skämta om sex på samma villkor som killar. Tjejer kan t.ex. inte skämta om sina kroppar på samma sätt som killar. Det är svårt för en tjej att vara naken och visa sin kropp på ett skämtsamt sätt.

Nour menade att killar närsomhelst kan skifta sina kroppar mellan att vara sexiga och roliga, medan det är nästan omöjligt för tjejer. När Naken-Janne springer runt med snoppen i vädret i farmen så är det roligt, men skulle Farmen-Christina ha kunnat sitta med brösten vällande över köksbordet utan att folk blev rosenrasande? Tveksamt.

Minns också hur provocerade folk blev i ”Bara bröst på badhus-debatten” för ett tag sen. Många vämjdes över att behöva se nakna kvinnobröst i offentliga sammanhang. Orsakerna var skilda men de flesta var eniga om att det var fel. Bröst är starkt kopplade till tabu och tabut beror till stor del på sexualiseringen av specifika kroppsdelar. Bröst är sexuellt. Sex är tabu i offentliga sammanhang. Alltså: bröst blir tabu i offentliga sammanhang.

Vad dessa Topless-badare ville var att avsexualisera kvinnokroppen men de flesta dissade dem ändå, var det för att man tyckte att brösten inte går att avsexualisera eller för att de inte bör, månntro?

Tjejers nakenhet är oftast antingen vackert och sexigt eller frånstötande och äckligt. Sällan roligt. Vissa kontrar med att killars kroppar i överlag är fulare än tjejers, de är oftare än tjejer mindre fåfänga och försöker inte se snygga ut på samma sätt. Män har liksom råd att vara fula.

Men om en tjej vill vara ful då? Om hon slutar försöka se snygg ut för en stund och tar fram de fulaste sidorna hos sin kropp för rolighetens skull. Tänk er att Babben Larson skulle ställa sig och jonglera med brösten eller visa upp sina celluliter i direktsändning. Skulle det vara roligt? När Gert Fylking gjorde helikoptern i tv så skrattade många hysteriskt. Med tanke på hur provocerad mannen blev som Nour blottade brösten för i Humlegården (för rolighetens skull) så förstår jag att hon tycker att det är svårt. Vissa killar vill att tjejers kropp ska fortsätta vara sexuella/vackra och inget annat. Visst jag förstår hur ni tänker killar, men vi tjejer då? Se det ur vårt perspektiv. Om ni män så gärna vill driva med era kroppar, vad får er att tro att de inte samtidigt blir avsexualiserade i våra ögon? Om ni kan komma undan med att vara fula och osexigt roliga ibland för att vara sexgudar i nästa sekund så vill vi också få vara det. Det ska vara rättvist ju. :)

 

Pröva att sök på "Funny naked woman" vs. "Funny naked man" på Google så förstår ni ännu tydligare vad Nour menar.

Jag hörde "Detektivbyrån" på tv ikväll och blev så glad i maggropen av att höra deras fantasifulla musik att jag måste få dela med mig av den. Jag hörde dem första gången när de satt på gatan och spelade på Storsjöyran och fastnade direkt för blandningen av Dragspel och Xylofon. Den gången spelade de en låt som påminde mycket om La valse d'Amelie (från filmen) och medan man gick där längs gatan och lyssnade på deras energiska plinkanden så blev man med ens förflyttad in i sagans land. Nästan som att vara liten igen och gå på en enorm cirkus med en sockervadd i handen där man tämjer lejon och lär elefanter att räkna. Om man bara för en stund vill gå omkring och känna sig som en prinsessa i en lite mer färgstark värld så ska man stoppa in mp3-lurarna i öronen och lyssna på den här musiken.

Instrumentell musik kan vara alltför experimentell ibland men här är det mest glada och energiska melodier som känns alldeles lena i öronen. Jag fastnade aldrig för tv-spelsmusiken när den gjorde sitt intåg, kändes alldeles för sterilt och blip-blopigt. Sagomusik är mer min melodi.

Annan musik jag tycker om med dragspel i är romsk musik, sån där som fick en att älska filmen "Svart katt, vit katt" och skratta åt "Allt är upplyst". Soundtracken till båda filmer är nästan bättre än filmerna i sig tycker jag.

Sträckläste en riktigt bra bok igår som jag hittade för fem kronor på bibblans utförsäljning. "Kamalas bok" av Inger Edelfeldt. Det fanns mycet klokt i den och en speciell mening jag fastnade för var denna:

"Det är det underliga med att vara vuxen: allt är på blodigt allvar men det känns som om det vore på låtsas. När man var liten var allt på låtsas men det kändes som om det var på allvar."

Visst är det lite så ibland? Man erinrar sig att allt var lätt när man var liten och alla problem var obetydligt små men just då så var det på blodigt allvar. Nu kör man omkring i egen bil och går till jobbet och leker vuxenleken så bra att man nästan lurar sig själv. Undrar om man kommer tänka samma sak om ungdomstiden när man är 50. Varför tog man allt på blodigt allvar när det egentligen inte hade så stor betydelse? Sån är jag åtminstone, varje beslut i mitt liv känns som livsavgörande och jag hoppas att jag kommer kunna skratta åt det om 30 år.

Här följer en liten förstå dig själv skola för er som undrar varför ni egentligen blev som ni blev och framförallt har de relationer ni har till andra. ;)

Nämen skämt åsido, under ett barns första år så är det otroligt viktigt med trygghet och föräldrarnas huvuduppgift är ett ge barnet rätt mängd av trygghet men att även låta barnet bli tillräckligt självständigt. Barnet ska ha en trygg bas att falla tillbaka på och någon som tröstar när man är ledsen. Men måste samtidigt uppmuntras att våga utforska världen på egen hand.

John Bowlby var den som kom med anknytningsteorin från början. Han hävdade att barnet var biologiskt förberett på att knyta an till föräldern för barnets överlevnads skull. Under det första halvåret kan barnen komma till vem som helst men sedan börjar det knyta an speciellt till den person som tar mest hand om det. Ofta mamman (men kan även vara pappan). Vid ett års ålder har barnet anknutit till föräldrarna och kan då förhoppningsvis använda dem som "trygga baser i sin utforskning av omgivningen".

Mary Ainsworth utvecklade sedan teorin genom att hitta olika sorters anknytningsstilar som barnet använder beroende på vilken relation det har till vårdnadshavaren. Dessa anknytningsstilar är tre stycken och man räknar med att den anknytningsstil man utvecklade som barn ofta (men inte alltid) följer en hela livet. Dessa anknytningsstilar ska jag försöka beskriva lite närmare. Men för att göra det enklare för mig tänkte jag hänvisa till en otroligt väl beskrivande artikel. Läs den först för att få ett begrepp om vilka anknytningsstilar det finns och fundera sedan över vilken du själv kan tänkas tillhöra.

Jag ska börja med att förtydliga att man måste inte nödvändigtvis ha en fullkomligt trygg eller otrygg anknytning utan det är möjligt att t.ex. ha en trygg anknytning med vissa otrygga drag. Winnicott pratade om "the good enough mother" och med det menade han att en mamma inte behöver vara perfekt eller ge barnet en helt trygg uppväxt för att det ska utvecklas på ett bra och tryggt sätt, hon behöver bara vara tillräckligt bra. Huvudsaken är att barnet känner både någon sorts trygghet och någon sorts autonomi. Kort sagt och som artikeln också säger så finns det tre anknytningsstilar.

Den trygga
Den otrygga -undvikande
Den otrygga- ambivalenta


Det jag vill säga med anknytningsstilarna är att de kan vara alternativa förklaringar till dels hur våra relationer såg ut som barn men också till hur våra vuxna kärleksrelationer ser ut. För att ge ett tydligare exempel på kopplingen till vuxna relationer så hänvisar jag till den här artikeln i aftonbladet. Den stora frågan är ju ofta nämligen "Varför väljer jag den partner jag gör" Och "Vilken sorts partner är jag själv egentligen?" Självinsikt är otroligt viktigt i ett förhållande men även för singlar som undrar varför de aldrig kan hitta den rätta, eller alltid väljer fel partner.

Du kanske vill veta svaret på någon av följande frågor:
Varför väljer jag alltid en skitstövel?
Varför klänger jag mig fast i ett förhållande?
Varför blir jag alltid rädd och gör slut innan förhållandet blir seriöst?
Varför är jag otrogen?
Varför är jag så kräsen?
Varför är jag så svartsjuk?

Känner du igen dig som sexroboten, dörrmattan, igeln eller någon av de andra stilarna i artikeln? Isf borde du läsa Evas bok som otroligt bra beskriver hur och varför de olika stilarna utvecklas.

Även om det kan vara skönt att få någon sorts förklaring till varför man gör som man gör så vill man ju ibland inte nöja sig med det utan också ändra sitt sätt. Enda sätter att göra det är att försöka se sig själv utifrån så att man kan stoppa sig själv när man tänker på det där destruktiva sättet igen o.s.v. och istället vända på det och försöka tänka på ett merrationellt sätt, alternativt se det ur någon annans synvinkel. Det finns också en möjlighet att vända en otrygg anknytning till en trygg med hjälp av en trygg relation i vuxen ålder. "Det som krävs för att förändra en otrygg inre arbetsmodell är därför en ny anknytningsrelation, som förändrar de omedvetna regler som styr vad individen tillåter sig att tänka, känna, minnas och göra." Denna kan vara med en vän, en kärlekspartner eller med en terapeut.

Våra anknytningssystem triggas igång när vi är under stress eller känner oss oroade och upprörda och framförallt otrygga. Vi kommer då att bete oss precis på det sätt som vi lärde oss att bete oss som barn. Risken finns också att vi projicerar våra känslor gentemot föräldrarna på andra personer. (En kvinna tror att alla se vill henne illa) Antingen beter vi oss precis som föräldrarna gjorde mot oss. (En man som blev misshandlad som pojke misshandlar sin fru) Eller så uppför vi oss som om föräldrarna fortfarande var där. ( Vi tror att vi är korkade och vågar inte säga vår åsikt offentligt t.ex.)

Det är oftast just de gångerna som vi fattar fel beslut, säger det vi inte borde ha sagt eller handlar helt irrationellt så att resultatet inte blir som vi egentligen ville. (Varför skickade jag det där sms:et trots att jag hade lovat mig själv att han skulle få höra av sig först?) Även om alla människor har ett eget temperament och en egen unik personlighet så internaliseras våra föräldrars och närståendes värderingar i oss. Vi tror att vi handlar efter eget huvud när vi egentligen behandlar andra efter hur vi lärt oss att behandla andra.

Ett annat exempel är hur vi vill att andra ska behandla oss så som vi har blivit behandlade under vår uppväxt. Enligt intepersonell teori så handlar människor efter komplementaritetspricipen. Vi får andra att behandla oss så som vi tror att vi bör bli behandlade. Som ett exempel: Om andra sa att du var värdelös under din uppväxt så kommer du med viss risk att hamna i ett förhållande med någon som också behandlar dig som att du är värdelös. Vi vill helt enkelt att andra ska bekräfta våra föreställningar om oss själva. Om du hade en dominant förälder som tvingade dig att bete dig underkastande så är möjligheten stor att du omger dig av människor (vänner, partners) som också är dominanta.

Med tanke på att våra föräldrar och andra nära relationer vi hade i vår uppväxt påverkar hur vi känner oss och beter oss genom hela livet så är det också givet att vi kommer att påverka våra egna barn. Jag vill än en gång påpeka att anknytningsmodeller går att förändra men i den forskning som har gjorts, först på bebisar och sedan på vuxna så är det i de allra flesta fall så att personen använder samma anknytningsstil i vuxen ålder.

Hur som helst tror jag att det alltid är bra att reflektera över sitt eget beteende, men man behöver inte "skylla allt " på föräldrarna dels då en del av ens personlighet är genetisk och är då visserligen ärvd från föräldrarna men inte formad av handlingar från deras sida. Dessutom så bör man ju ha i åtanke att deras egen anknytningsstil är beroende av hur deras egen uppväxt var. I vilket fall som helst handlar de flesta föräldrar efter bästa förmåga och "the good enough mother" är ett väldigt bra begrepp. Perfektion existerar aldrig.

På Mors dag så vill jag förresten säga, tack mamma för att du har gjort så gott du kan. Älskar dig för det! Bävar inför den dag då jag har samma uppgift själv. Hur känner ni?

För er som vill läsa mer om de olika anknytningsstilarna så finns det massor av mer information på nätet men en rolig koppling mellan anknytningsstil och olika sorters minne görs i denna artikel.

Kommer på mig själv med att skriva få personliga inlägg nuförtiden. En litet smakprov på min vardag här: Hela den här veckan har bestått av föreläsningar på temat utvecklingspsykologi (främst bebisars utveckling) och jag har nu börjat drömma mardrömmar om att jag ammar ett barn som inte är mitt.
   Snart är det dags för sista tentan och det känns otroligt skönt. Visst är det intressant att veta hur bebisar fungerar men nu är det snart tillräckligt. Sommaren hägrar och jag vill ut på grönbete. Saknar att sitta ute i min baden baden-stol en ledig dag och läsa böcker. Har så många att ta igen och ingen av dem kommer att handla om ämnet psykologi bara en massa rena fiktionsromaner i pocketformat. :)

Utmanar härmed Bofink att skriva om de senaste fem åren i hennes liv:

För fem år sedan (2003):
...var jag 16 år och skulle gå ut nian.  Jag hade haft en väldigt bra klass på högstadiet och bävade inför att börja gymnasiet samtidigt som det kändes väldigt spännande. Vid den här tiden höll jag som bäst på att finna mig själv och började tycka att indiepop var den bästa musikstilen i världen, att randiga tröjor och stuprörsjeans var det snyggaste man kunde ha på sig samt att Jerk it out med Ceasars Palace var världens bästa låt.

För tre år sedan (2005):
...var jag 18 år och höll som bäst på med att ta körkortet. Det var en otroligt stressig vår med mycket i skolan och mycket runt omkring och jag mådde inte så bra. Jag minns att jag ofta låg i min säng på rummet och lät Kents "Hagnesta Hill" gå varv på varv  medan jag stirrade i taket  och undrade om jag någonsin skulle bli riktigt lycklig.

För ett år sedan (2007):
...hade jag och L hunnit fira vår ettårsdag och studenten var avklarad. De flesta kompisar var dock kvar i stan fortfarande och vi hade kul på lediga dagar. Jag jobbade extra på ett äldreboende och vikarierade som lärare vilket var både otroligt roligt och väldigt stressigt samtidigt. Året som springvikarie är inget jag vill uppleva igen men det gjorde att jag växte som person och jag är glad att jag inte började plugga med en gång. Ungefär vid den här tiden sökte jag in till Journalistprogrammet på Södertörn i Stockholm och började planera flytten till storstaden.

För tre månader sedan:
...hade jag precis börjat på psykologprogrammet och var lycklig för att ha kommit in Jag saknade tiden i Stockholm väldigt mycket men det kändes otroligt skönt att äntligen ha kommit på vad jag ville bli när jag blev stor. I den vevan fick jag även min lägenhet och flyttade till min första (riktigt) egna lya.

Igår:
...hade jag föreläsning på dagen och gick på bio med C och S på kvällen. Väldigt trevligt även om jag inte är ett stort fan av romantiska komedier.

Idag:
...blev det en långpromenad på morgonkvisten med C och S igen sedan spenderades eftermiddagen i föreläsningssalen. Senare på kvällen tog jag på mig mina mjukiskläder och körde ett yogapass hemma till en video. Funkade utmärkt!

I morgon:
...har vi en föreäsning om socioemotionell utveckling på morgonen och sedan åker jag hem för lite vila och rekreation innan jobbarhelgen. Hoppas på att få somna med min älskling också.

Om ett år:
...pluggar jag fortfarande på Psykologprogrammet men har eventuellt en tillgodoräknad termin bestående av extrajobb eller någon rolig kurs. Förhoppningsvis bor då fler gamla bekanta här och jag slipper ha ett distansförhållande då L har börjat plugga och kommit för att bo med mig här. Kanske har jag t.o.m. lyckats locka hit A? Om ett år är jag flitig gäst på IKSU och har fullkomligt transformerats till en hurtig Umeåbo.

En bra vän har snopp i byxorna

"Efter en en och en halvtimmes kvällspromenad med Sanna kom vi fram till denna bittra slutsats:

Det är sjukt deppigt att höra på tjejer som alltid tjatar ?Jag tycker mycket mer om att vara med killar än tjejer. Det är liksom raka rör och inte massa skitsnack? Well, man dömer ju andra efter sig själv är min åsikt. Och detta uttalande blir lite som att bajsa sig själv i ansiktet. Jag vet att det är jättejättehippt att vara en sådan tjej som bara har massa killkompisar. För att vara tjej och ha killkompisar är som att spela i division ett när man egentligen tillhör ett korpenlag. Eller?

När jag var liten fick jag höra ?tjejer kan inte leka tre? och helt plötsligt kunde vi inte heller det. Ord blir självuppfyllande profetior. Om man bara förväntar sig en massa raka rör är det klart att man inte hör att killar också snackar skit.

Lek med vilka ni vill för sjutton. Men sluta jama om att bra vänner ska ha en snopp i byxorna. Jag går inte på?t."

 

Clara är verkligen underbar. Ovanstående inlägg är så klockrent som det kan bli. Jag skrev en artikel på samma tema en gång så jag är av precis samma åsikt, hon lyckas bara uttrycka det så himla kul. Påståendet att tjejer "bajsar sig själva i ansiktet " när de påstår att killar prata mindre skit är som huvudet på spiken.

Tänk efter: en tjej som påstår att tjejer snackar mer skit än killar, säger indirekt att tjejer är sämre än killar och man påstår då samtidigt att det faktiskt finns ett B-lag. Man vill vara med i Division- 1 laget men för att göra det måste man visa hur mycket man avskyr Korpen.

 

De blir sällan lyckat att försöka höja sig från mängden genom att själv snacka skit om en grupp som man faktiskt tillhör. Om man har tur så får man på det här sättet spela i division ett ett tag men när man inte ses som tillräckligt kul längre och killarna inser att man faktiskt är en sån som pratar skit om andra själv så är det nog bättre om man har några vänner kvar i Korpenlaget.

Varför skulle killar snacka mindre skit än tjejer egentligen? Menar man att det är genetiskt? Menar man ett tjejer pratar mer skit om både tjejer och killar eller enbart om andra tjejer? Är inte grunden till att man pratar skit om någon att man egentligen är väldigt osäker i sig själv och känner att behov av att trycka ner andra för att känna sig säkrare själv.? Det är vad jag har hört iaf. Detta borde då betyda att om tjejer pratar mer skit om varandra så är de mer osäkra på sig själva än vad killarna är.

Varför? Föddes tjejer mer osäkra än killar? Känns kanske inte så troligt. Snarare är det nog en social påverkan. (Tjejer jobbar mer för att duga i andras ögon och känner i och med det att de har ett värde. Killar behöver inte anstränga sig lika mycket för att få ett värde i andras ögon, de lär sig att lita mer till sitt eget omdöme och behöver inte andras bekräftelse på samma sätt).

 

Så för tjejer kanske det här med att snacka skit är ett sätt att få mer av andras bekräftelse själva om de sätter andra i en sämre dagar. "Se här, jag är faktiskt bättre än henne, tyck om mig mer!" Killar som inte behöver tvivla på att de duger i samma höga grad behöver inte nödvändigtvis trycka ner andra. "Jag är den jag är och det är tillräckligt".

 

Vad tror ni om den teorin? Om det skulle vara sant som jag säger så tycker jag att det snarare stjälper än hjälper tjejer att fokusera på andra tjejers skitsnackande och påstå att killar är bättre kompisar. En bättre metod vore kanske om man bestämde sig för att vara den som bryter mönstret. Inte genom att försöka differentiera sig från de andra tjejerna genom att själv snacka skit utan genom att föregå med gott exempel och bevisa att det finns undantag även bland tjejer.

 

Det tycker jag iaf :)

Jag har tänkt många gånger på det här med poesi och hur det ses som något djupt och svårt som bara knepiga personer uppskattar och förstår. Det var inte förrän jag gick en kurs i kreativt skrivande som jag förstod att poesi inte alls behöver förstås. Åtminstone inte på det sättet som många vill att det ska förstås. Man vill tolka och läsa mellan raderna, det viktiga är att klura ut vad den som skrev dikten egentligen menade, vilka symboler som finns och kort sagt vad dikten egentligen handlar om.

Våra lärare på kursen var förfärade över hur vi under vår skoltid blivit itvingade att hela tiden tolka och analysera alla dikter till småbitar. Den experimentella poesin som vi fick läsa på kursen var så otroligt oförståelig att det inte ens var någon mening och någonstans där så förstod vi.

Precis som konst och annan litteratur så kan dikter tolkas fritt av den som upplever dem, det konstiga (men också fantastiska) är att man kan ge en dikt olika meningar beroende på vilken sinnestämning man är i eller i vilket skede av livet man befinner sig i. Har man då inte missat den egentliga betydelsen? Nej, skulle jag vilja säga. Vilket motiv författaren hade till dikten kan vi spekulera hur mycket som helst om men det har ingen betydelse i längden. På samma sätt som att man lyssnar på en låt och kopplar ihop den med sitt eget liv så kan man låta orden i en dikt symbolisera det man känner just då, eller så njuter man bara av den vackra texten eller kompositionen av ord.

När man själv försöker sig på att skriva dikter så förstår man hur otroligt svårt det är, både att hitat det rätta orden och att få det hela att klinga bra. På samma sätt som att det är svårt att måla ett riktigt konstverk så är det otroligt svårt att skriva en riktigt bra dikt. Det är en av anledningarna till att det är underbart att läsa något riktigt skickligt som någon annan har skrivit. Om man anstränger sig för att uppskatta en dikt på samma förbehållslösa sätt som man uppskattar en tavla eller en skickligt gjord skulptur så slipper man det där övertolkandet. Det är bara begränsande.

Pröva att ta fram en diktbok, slå upp en sida på måfå och läs dikten högt för dig själv. Kanske är det något som tilltalar dig, kanske inte. Det finns oändligt många dikter och det är högst troligt att någon kommer att beröra dig.

Förövrigt tycker jag att skolbarn borde få tillgång till mer poesi, kanske något kompendium med dikter från alla tider som de på något sätt kan relatera till utan att tvingas tolka allt. På samma sätt som att de kan uppskatta något från kent eller Lars Winnerbäck så kanske Bodil Malmsten eller Anna Greta Wide har något att säga?

Ensamheten II

Den som har känt hur ensamheten slår,
han är för stolt att visa sina sår
och går där ensam genom alla år.

Den som behöver människorna bäst,
han fruktar också människorna mest
och går ibland dem som en okänd gäst.
Anna Greta Wide


Kvällsstilla

Känn så nära Verkligheten bor.
Hon andas här intill
i kvällar utan vind.
Hon kanske visar sig när ingen tror.

Solen glider över gräs och häll.
I hennes tysta lek
är livets ande gömd.
Så nära var han aldrig som i kväll.

Jag har mött en främmande, som teg.
Om jag räckt ut min hand,
jag snuddat vid hans själ,
när vi gick om varann med skygga steg.
Karin Boye



Förövrigt så är den här mannen ett geni.

Känner mig inte så glad idag trots jättegod söndagsmiddag hos världens bästa mormor. Söndagsångest brukar vara rätt ord för det men idag är det en liten sten i bröstet som inte vill falla ner.
   Andras bekymmer som gnager på en hela tiden blir man tillslut lite matt i benen av, trots att man försöker hålla sig stadig för sin egen skull.
   Om bekymmerviruset smittar ner kroppen så lyckas det alltid locka fram andra problem, sånt som man annnars brukar stoppa längst in i nedersta lådan. Lite som ett illrött par strumpor bland alla andra kritvita. De skaver liksom och färgar av sig på omgivningen.
   Tror att jag ska försöka bli av med viruset genom att titta på en bra film och äta något gott, det brukar hjälpa lite. Kanske försöka hitta något att se fram emot också, det är alltid bra medicin. En liten söt karamell i fickan som man kan ta fram och titta på om man vill bli glad igen. Alice kommer hem i helgen och det ska bli jättekul! Annars är Medeltidsveckan på Gotland är en ny och rolig idé som finns där i bakhuvudet.


Tre fina saker på temat kärlek som kan muntra upp:


En personlig bröllopsinbjudan som jag hittade på flickr.


En fin gåva som håller för evigt; en ros vikt av papper.



Ett gulligt porträtt av ett kärlekspar.

Nu är näst sista tentan gjord och jag njuter av att ha ett par pluggfria dagar innan nästa kurs börjar. Utvecklingsspsykologi är otroligt intressant så jag ser faktiskt fram emot att kursen ska börja .

Ska smita iväg på en liten weekend i Umeå tillsammans med L imorgon. Vi tänkte laga lite god mat, flanera lite på stan och njuta av tystnaden i min lilla lägenhet.
   
Jag vill dricka vin i sängen och äta godis i bubbelbadet, kanske steka amerikanska pannkakor till frukost och äta min hemgjorda blåbärssylt till?  Det är hemskt roligt att vara dekadent. :)

Om jag har riktigt tur så får jag öva på att dansa också, nu när vi är ensamma. Det är så kul att dansa med den man tycker mest om! Jag gillar att dansa till gamla swinglåtar, såna från 40-talet, de har så mycket känsla i sig. Jag har inte lyckats med att få L att dansa så många gånger men vem vet, nu när vi är helt ensamma? ;)


 .

... att ta fram min picknickkorg och dra med älsklingen ut på picknick i det spirande gröna. Ligga i vått gräs på en trång filt och dricka rosévin ur plastglas. Äta ostbricka med vindruvor och lämna smulorna åt fåglarna. Kyssas en massa bakom solglasögon under klar himmel och skratta åt ingenting.