Långsiktigheten och evigheten

Med följd av min vän bofink's kloka inlägg angående studiebidraget så fick jag en ingivelse angående ordet långsiktighet. Det här med att tänka längre än näsan räcker verkar inte vara ett tillräckligt vanligt förekommande fenomen bland dagens ungdom och det irriterar mig till den grad att jag måste ta upp det. Som bofink skrev så klagar studenter obefogat på att deras studiebidrag är för lågt istället för att skaffa sig ett extrajobb och faktiskt förtjäna sina shoppingpengar.

Behöver inte säga så mkt mer om det men det som är mer intressant för mig är hur så många ungdomar inte fattar att det ibland är bättre att våga möta en jobbig utmaning för att sedan få det bättre än att bara låta saker och ting bero. Ett exempel är att plugga flitigt och leva luspank i ett par år för att de resterande 75 åren av sitt liv ska inbringa mer pengar och ge ett mer stimulerande jobb än det på ica ger efter 30 års trogen tjänst.

Visst finns det de som helt enkelt inte klarar av att studera på högskolan pga för dåliga betyg, bristande intelligens eller liknande men många av dem som inte studerar är enligt min mening helt enkelt för lata eller vill bara ha pengar i handen snabbt och ha roligt för stunden. För att klara g i en kurs på högskolan krävs det inte att man tog studenten med mvg i något ämne och med lite ansträngning så klarar de flesta det om inte på det första så åtminstone på det andra försöket. Det kanske låter jobbigt att tillbringa tre år till i skolbänken, men vad i hela friden är tre år av ett helt liv? Ingenting skulle jag vilja säga.

Det finns olika sorters människor, vissa som vill ha pengar och karriär och andra som inte bryr sig så mkt, men tillhör man kategorin som inte orkar plugga och inte heller orkar jobba sig upp till en karriär (det innebär i många fall en större ansträngning än att studera ett par år) men trots det kommer ägna sitt liv åt att klaga på att det inte är mer bidrag till fattiga arbetare, så borde man kanske ta sig en funderare.

Det här med långsiktighet är också tänkvärt när det gäller studenter som faktiskt studerar på högskolan. Kanske borde man inte (om ens pappa inte är rik egenföretagare) blanda sju olika kurser på A-nivå i ens examen om dessa inte har något samband överhuvudtaget. Kanske borde man inte satsa på att bli arkitekt om ens kreativitet inte är ens starkaste sida. När man nått tjugoårsåldern är det dags att släppa en del barndomsdrömmar och se realistiskt på sig själv och världen. Vid det laget har man förhoppningsvis börjat fått någon slags självinsikt och även om man inte ännu vet vad man vill bli så vet man kanske vad man inte har tillräckliga kunskaper eller motivation för att bli och kan därför stryka ett par yrken i SACOS register. Har man däremot en dröm som man fortfarande tror starkt på och inbillar sig att man har en chans att uppnå så finns det ingen anledning att inte satsa - ambitiöst. Har man inte orken till det senare så får man börja om från början med sina funderingar o.s.v.

Det som ger en ögonblicklig tillfredställelse tjänar man inte alltid något på i längden, och när jag så småningom blir tant så vill iaf inte jag bli en sur och bitter sådan. De ser så olyckliga ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0