Gör det själv-trenden
Hade en riktigt lång sovmorgon i morse med L, hur mysigt som helst. Vi somnade om och vaknade igen om vartannat under loppet av några timmar innan vi tillslut vaknade permanent och bara låg och latade oss i sängen. Pricken över i:et hade varit om någon kom och serverade oss frukost på sängen. Vi har snackat lite löst om att försöka muta min lillasyster till det med en tiokrona eller något men det har inte blivit av än. Kanske för att chansen är stor att hon skulle kräva minst en en hundring för det. Ungdomar idag är så bortskämda.
Efter frukosten (som intogs i köket, tyvärr) så skyndade jag mig till kursen i lyftteknik som jag var anmäld till på jobbet. Den var självklart tråkigare än jag någonsin hade kunnat föreställt mig. Bara en massa teori och nästan ingen praktik. Dock kändes det som att jag redan kunde de flesta knepen så jag kanske kan komma undan ryggproblem i slutändan ändå.
Fick leka dataexpert för en stund sen när min faster ville ha hjälp med installering av några program på deras nya dator. Problemen var skrattretande enkla för alla födda efter 1970 men för de som är 35+ är datorer som bekant ofta rena djungeln. Det är kul att bli hyllad för saker som att installera ett virusprogram eller att skapa en e-mailadress. I deras ögon är man i klass med någon från datasupporten.
"Leila bakar" är förresten ett riktigt gulligt matlagningsprogram. Skillnaden är bara att här ryms enbart nybakat bröd och goda kakor. Förstår inte varför jag älskar alla dessa matlagningsprogram så mycket trots att jag sällan testar recepten. Det är lite som när man lever sig in i äntligen hemma trots att man aldrig skulle orka göra något av projekten där. Kan någon förklara varför man sitter som klistrad när Martin bygger en bastu eller sätter in ett fönster? Det är som en drog. I alla dessa gör det själv-program är det ju egentligen resultatet man vill se. 90 procent av programmet är en seg sträcka där man väntar på att få se hur det blev. samtidigt finns det en tjusning i att "spänningen" byggs upp eftersom. Hatar program där man får se slutet redan från början för att sen efter det få följa vägen dit. Leila bakar ingjuter också en så oemotståndligt mysig känsla i en. Man föreställer sig hur det skulle vara om man själv stod i det noga inredda köket med färgglada köksredskap och bakade sitt eget bröd. På samma sätt kanske man ser Martin Timell bygga sin bastu. Nämligen för att tillsammans med honom få känna den tillfredställelsen av att ha åstadkommit något på egen hand. Hur mycket stoltare blir man inte över sin egen bastu istället för att bara låta hantverkarna sätta in ett färdigt resultat?
Jag är ett stort fan av gör det själv-trenden och när jag väl har mitt eget kök ska jag minsann stå där och göra min egen plommonchutney, precis som Leila. Sen ska jag hälla ned den i en liten fin burk, som jag sedan märker med en lapp där jag själv skrivit vad den innehåller. Att det kanske inte alltid finns all tid i världen att göra sin egen plommonchutney och att det kanske är både billigare och lättare att bara köpa en på ica bör man inte ha i åtanke. Känslan som sagt, är det viktiga. Martin Timell skulle ha hållit med mig, det är ett som är säkert.
Efter frukosten (som intogs i köket, tyvärr) så skyndade jag mig till kursen i lyftteknik som jag var anmäld till på jobbet. Den var självklart tråkigare än jag någonsin hade kunnat föreställt mig. Bara en massa teori och nästan ingen praktik. Dock kändes det som att jag redan kunde de flesta knepen så jag kanske kan komma undan ryggproblem i slutändan ändå.
Fick leka dataexpert för en stund sen när min faster ville ha hjälp med installering av några program på deras nya dator. Problemen var skrattretande enkla för alla födda efter 1970 men för de som är 35+ är datorer som bekant ofta rena djungeln. Det är kul att bli hyllad för saker som att installera ett virusprogram eller att skapa en e-mailadress. I deras ögon är man i klass med någon från datasupporten.
"Leila bakar" är förresten ett riktigt gulligt matlagningsprogram. Skillnaden är bara att här ryms enbart nybakat bröd och goda kakor. Förstår inte varför jag älskar alla dessa matlagningsprogram så mycket trots att jag sällan testar recepten. Det är lite som när man lever sig in i äntligen hemma trots att man aldrig skulle orka göra något av projekten där. Kan någon förklara varför man sitter som klistrad när Martin bygger en bastu eller sätter in ett fönster? Det är som en drog. I alla dessa gör det själv-program är det ju egentligen resultatet man vill se. 90 procent av programmet är en seg sträcka där man väntar på att få se hur det blev. samtidigt finns det en tjusning i att "spänningen" byggs upp eftersom. Hatar program där man får se slutet redan från början för att sen efter det få följa vägen dit. Leila bakar ingjuter också en så oemotståndligt mysig känsla i en. Man föreställer sig hur det skulle vara om man själv stod i det noga inredda köket med färgglada köksredskap och bakade sitt eget bröd. På samma sätt kanske man ser Martin Timell bygga sin bastu. Nämligen för att tillsammans med honom få känna den tillfredställelsen av att ha åstadkommit något på egen hand. Hur mycket stoltare blir man inte över sin egen bastu istället för att bara låta hantverkarna sätta in ett färdigt resultat?
Jag är ett stort fan av gör det själv-trenden och när jag väl har mitt eget kök ska jag minsann stå där och göra min egen plommonchutney, precis som Leila. Sen ska jag hälla ned den i en liten fin burk, som jag sedan märker med en lapp där jag själv skrivit vad den innehåller. Att det kanske inte alltid finns all tid i världen att göra sin egen plommonchutney och att det kanske är både billigare och lättare att bara köpa en på ica bör man inte ha i åtanke. Känslan som sagt, är det viktiga. Martin Timell skulle ha hållit med mig, det är ett som är säkert.
Kommentarer
Trackback
