Konsten att släppa taget

Sitter och funderar på om jag ska gå och lägga mig eller inte. Har egentligen inget att göra vid datorn och det verkar inte som att några roliga personer är inne på msn. Var hos A tidigare ikväll och såg Wedding crashers. Kom på lite väl sent att jag hade sett den förut, men eftersom mitt minne är så svagt gick det bra ändå. Skrattade åt det mesta som om det var första gången.
   På tal om att krossa bröllop så tänkte jag på det här med att hålla fast vid något som man egentligen borde släppa. Det är konstigt hur lätt det faktiskt är att göra det. Man orkar inte sluta på det där jobbet bara för att det känns osäkert att släppa taget och man orkar inte avsluta det där förhållandet som egentligen bara får en att må dåligt. Tillslut lever man som en knarkare på de kickar som gör en hög och lycklig då och då, men när tillfällena bara blir färre jagar man dem desperatare och desparatare tills man tillslut nöjer sig med nästan vad som helst. I samma takt sänks självtroendet och när man inte har något sådant kvar är det omöjligt att släppa taget.
   Frågan är alltså varför man egentligen vill hålla fast vid något som inte gör en något gott längre? Kan det bero på att man fortfarande har det där lilla, lilla hoppet kvar om att allt ska bli bra igen? Sådär som man idealiserande vill minnas att det var från början eller som man alltid har drömt om att det ska bli. Många människor är innerst inne extrema idealister när det kommer till kärlek och vem vill erkänna för sig själv att något är dödsdömt som förut gjort en så lycklig. Istället för att rymma från destruktiviteten på en gång så vältrar man sig i den, för att ens brist på självkänsla gör att man inte tror att man är värd något bättre och för trygghetens skull. Man fortsätter fast man egentligen glömt varför man ens gör det.
   Det är konstigt hur man kan projicera sina önskningar och drömmar på en enda människa och sen på allvar tro att den ska kunna leva upp till alltihopa. I början är det enkelt då det romantiska skimret framför ens ögon gör att man är blind för alla brister. Men när man sedan upptäcker att det faktiskt finns sådana, gäller det att antingen försöka älska dem eller att inse att den här personen kanske inte var rätt för en ändå. Det sista man ska göra är att försöka ändra personen så att den passar ens egna önskemål eller den fantasibild som man hade skapat innan. Sådant leder sällan till något annat än konflikter och besvikelser. Problemet blir då igen att man inte älskar den här människan på riktigt, man vill ha en klon av sin dröm. Ville man på allvar ha det skulle man lätt kunna ta vilken människa som helst med det rätta utseendet, låta honom/henne behålla de egenskaper man gillar och försöka radera bort de andra. Förutsägbarheten hos det perfekta man sedan har skapat gör en troligen uttråkad väldigt fort.
   Det kan ta flera år, eller ibland ett helt liv innan man tycker sig känna någon riktigt, och allt eftersom kommer man att upptäcka helt nya sidor hos personen. Ofta leder detta till en djupare relation men ibland slutar det med att man glider ifrån varandra. Även om det är jättesvårt att föreställa sig hur personen man älskar så mycket och tycker sig känna plötsligt visar en annan sida av sig själv så är det fullt möjligt. Saker och ting förändras, även människor. Jag tror inte att vi har en sammansatt personlighet redan från det att vi föds utan att vårt "jag" förändras hela livet. När det gäller förhållanden är det egentligen meningslöst att blicka mot framtiden då man inte har en aning om hur den kommer att se ut. Känns den här dagen bra så kan man försöka en till, gör den det inte så finns det ingen anledning att fortsätta. Vem vill vakna upp tio år senare och upptäcka att man slösat bort de åren på att älska, utan att bli älskad tillbaka? Tänk om man istället hade bestämt sig en dag för att släppa taget och se om man verkligen kommer att falla djupare än man redan befann sig. Jag tvivlar på att man kan det.


Du förtjänar mycket mer än du tror.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0