Livet i ett litet rött paket
Var det någon annan som såg "Alice och jag" ikväll? Om inte så missade ni något. Filmen är en nygjord dokumentär om Alice Timander där hon blir intrevjuad och öppenhjärtigt berättar om sitt liv. Regissören till filmen, Rebecka tror jag att hon heter, har lyckats sammanfläta Alice liv med hennes eget på ett väldigt vackert sätt. Till ytan ser man inte många likheter mellan dem men allt eftersom blir de fler och fler.
Jag vet inte varför jag blev så ofta blir gripen av människor som sticker ut och vågar stå för det. Samtidigt som de vid första anblicken ser så starka ut och alltid går sin egen väg så verkar de så bräckliga på något sätt. Här förstärktes nog intrycket av att Alice nu trots sitt evigt unga utseende faktiskt talar med en 90-årings röst. Det är svårt att beskriva hur rörande det var när hon satt i soffan med sin glamorösa peruk och sina glittrande kläder samtidigt som hon berättade om sina många misstag. Hon har blivit sviken av sina barn (troligen för att hon svek dem först genom att aldrig riktigt vara där för dem) samtidigt som hon med stolthet i rösten säger att hon var en av de första kvinnorna som vågade utbilda sig och skaffa sig en riktig karriär. Det blir uppenbart att hon alltid satte karriären främst men att hon samtidigt erkänner att hon alltid har känt sig ensam.
Alice säger i filmen att Gud har satt en isbit i hennes hjärta som hindrar henne från att verkligen älska. Jag undrar om hon kanske hade blivit lyckligare utan barn, eller om barnen blivit lyckligare utan henne. Att hennes äldsta dotter valt att inte gifta sig eller skaffa några egna barn är ett tydligt exempel på hur ens föräldrar påverkar en. Alice frågar också sin dotter hur hon egentligen tycker att hon (Alice) skulle ha kunnat kombinera barn och karriär bättre. För henne har det alltid känns omöjligt. Dottern är inte alls av samma åsikt och påpekar bittert att det alltid finns tid om man prioriterar rätt.
Det är intressant att det här kvinnoproblemet är så dagsaktuellt. Fortfarande anklagas man för att vara försummande om man försöker kombinera karriär och barn som kvinna. Samtidigt finns de en stor skam över att faktiskt välja bort barn helt för en karriär.
Trots allt verkar det som att Alice Timander har haft ett rikt liv med många vänner och många glada stunder, men kan man verkligen bli lycklig om man är oförmögen att älska?
Jag vet inte varför jag blev så ofta blir gripen av människor som sticker ut och vågar stå för det. Samtidigt som de vid första anblicken ser så starka ut och alltid går sin egen väg så verkar de så bräckliga på något sätt. Här förstärktes nog intrycket av att Alice nu trots sitt evigt unga utseende faktiskt talar med en 90-årings röst. Det är svårt att beskriva hur rörande det var när hon satt i soffan med sin glamorösa peruk och sina glittrande kläder samtidigt som hon berättade om sina många misstag. Hon har blivit sviken av sina barn (troligen för att hon svek dem först genom att aldrig riktigt vara där för dem) samtidigt som hon med stolthet i rösten säger att hon var en av de första kvinnorna som vågade utbilda sig och skaffa sig en riktig karriär. Det blir uppenbart att hon alltid satte karriären främst men att hon samtidigt erkänner att hon alltid har känt sig ensam.
Alice säger i filmen att Gud har satt en isbit i hennes hjärta som hindrar henne från att verkligen älska. Jag undrar om hon kanske hade blivit lyckligare utan barn, eller om barnen blivit lyckligare utan henne. Att hennes äldsta dotter valt att inte gifta sig eller skaffa några egna barn är ett tydligt exempel på hur ens föräldrar påverkar en. Alice frågar också sin dotter hur hon egentligen tycker att hon (Alice) skulle ha kunnat kombinera barn och karriär bättre. För henne har det alltid känns omöjligt. Dottern är inte alls av samma åsikt och påpekar bittert att det alltid finns tid om man prioriterar rätt.
Det är intressant att det här kvinnoproblemet är så dagsaktuellt. Fortfarande anklagas man för att vara försummande om man försöker kombinera karriär och barn som kvinna. Samtidigt finns de en stor skam över att faktiskt välja bort barn helt för en karriär.
Trots allt verkar det som att Alice Timander har haft ett rikt liv med många vänner och många glada stunder, men kan man verkligen bli lycklig om man är oförmögen att älska?
Kommentarer
Postat av: Johanna
Tveksamt. Och appropå kylskåp; myskväll med tjejerna snart?
Postat av: Sanna
Det var väl något snack om pyjamasparty? ;)
Trackback
