sannaisabella

Jag och A hade lite utav en högtidsstund igår när sista avsnittet av O.C sändes. Själva avskedet till serien var inte hälften så sorgligt som avskedet av våra myskvällar. Hann med att prata en massa också, vilket var väldigt trevligt. Det är så lätt att glida ifrån sina vänner om man inte har någon riktig koll på vad de tänker och känner. Först nu har jag kommit till insikt om hur mycket svårare det är att underhålla vänskapsrelationerna efter gymnasiet. När vi stod där med studentmössan hade nog många övertygelsen om att man skulle hålla kontakten, men så fort studenten var över så var de konstgjorda banden brutna. Och med det menar jag umgänget man hade med folk man faktiskt tvingades att gå med varje dag och lärde sig tycka om, medan de äkta banden till vännerna i bästa fall fanns kvar. Tror att många som jag inser efter att separationsångesten lagt sig att det känns skönt att få gå in i nya stadier i livet och träffa nya människor. Mina närmaste vänner vill jag fortfarande ha kvar men de som egentligen inte var något annat än ytliga bekantskaper kan jag lämna bakom mig.
   Jag och A försökte ta reda på vad folk gör nuförtiden genom att söka efter deras bloggar och vi fick fram en hel del. Vissa var kvar i ingemansland som jag själv medan några hade flyttat till USA eller rest runt i världen. Känner mig inte spec. berest med min Londonresa som enda merit. J och C är ju som sagt i Grekland just nu och jag hade kunnat vara där jag också men av någon anledning kände jag inte så starkt för det. Resa vill jag gärna göra men jag känner inget behov av det precis just nu. Känner mig nöjd med att få ett äventyr tilll hösten i form av flytt till Stockholm och högskolestudier. När jag blir riktigt ressugen ska jag se till att åka till alla de där ställena jag velat se. Även om det blir om ett år eller om fem år. Det är förresten också en sådan grej som man kommer till insikt om senare. Förra våren var jag så otroligt stressad över vad jag skulle göra med mitt liv. Funderade på att ta ett sabbatsår men hade ångest för det eftersom jag tyckte att jag slösade bort ett år. Vad jag inte insåg är att alla sorters erfarenheter kan vara otroligt berikande och att inget egentligen är sämre än något annat. Man måste inte ha ett schema på vad man ska göra det närmaste fem åren, faktiskt. Och det säger jag i form av en extremt planerande människa.
   Nu får det vara slut på visdomar för idag. Kanske kommer mer i morgon? Jag måste skriva klart dikten och skicka in den ikväll. Absolut sista dagen. Tog den läskiga äppelbilden och rafsade ihop något pretentiöst på ytan men totalt platt under. D.v.s. jag skrev det jag kom på på fem minuter som lät djupt och avancerat. Svårt att skriva när man är omotiverad. Tur att novellen blev bättre iaf.
   I morgon ska jag ut och äta med "jobbet"(personalen på demensboendet). Känns som att jag genom det här är alldeles för inblandad i en värld som jag aldrig ville ha någon inblandning i. Ändå ser jag fram emot hela grejen. Står fast vid mitt löfte om att aldrig hamna i "vård och ömhetsträsket". Jag vill inte jobba med människor. Iaf inte på ett vårdande sätt. Gör det mig till en elak människa? En elak kvinna kanske? hmm..