sannaisabella

Bofink skriver att hon inte är rädd för att bli gammal. Jag är inte heller rädd för att bli gammal. Inte för att bli vuxen heller. Jag brukar säga till L att jag tror att jag kommer att vara mycket bättre på att vara vuxen än att vara ung. Jag vet inte om det är för att jag är storasyster eller för att jag inte förstår ungdomens frihet, men jag har aldrig uppskattat den som man ska.
   Det var roligt att vara sex år och bygga kojor och leka fantasilekar med dockor, att göra egna teaterpjäser och att pyssla. Det var roligt att vara tio år också med allt vad det innebar med att mima som småstärnorna och spela in egna radioprogram där man mest slamsade. Men sedan när jag blev tolv -tretton år så var det inte lika legitimt längre. Det fokus man förut hade lagt på att pyssla gick nu till att pyssla med sitt eget utsseende. Man spenderade sin vakna tid med att drömma om pojkvänner och att oroa sig över vad man skulle göra av sitt liv, vem man skulle bli och mest av allt över huruvida man dög eller inte.
   Att vara tonåing var som en en ständigt snurrande cirkel kring ett själv som inte var utfomat än. Hur skulle man kunna avgöra om man dög när man inte ens visste vem man var än? Det finns de som anser sin tonårstid vara den bästa tiden i sitt liv, det var i skolan man hade flest kompisar, man hade inga bekymmer om framtiden, man levde livet där och då. Jag skulle inte kunna känna igen mig mindre i den beskrivningen.
   Medan man på ett sätt hade svårt att se längre än sin egen näsa (som antagligen var så gräsligt ful att man var livrädd för att någon skulle titta på den) så oroade man sig ständigt för framtiden. Kommer jag att hitta någon som älskar mig? Kommer jag att få några barn? Kommer jag att hitta en utbildning jag vill gå? Kommer jag någonsin att börja tycka om mig själv?
   Samtidigt som jag hade de här tankarna så drömde jag något enormt mycket om att bli vuxen. Jag avundades de som hade gjort alla de där valen och nu stod där med resultatet. De som hade format sina liv och nu kunde koncentrera sig på att leva det.
   Just nu befinner jag mig i någon sorts startfas där jag har fått en lite klarare bild av vem jag är och vad jag vill göra av mitt liv, jag börjar äntligen tycka på riktigt att jag duger. Jag är glad över att vuxenlivet är inom räckhåll. Äntligen får jag börja syssla med andra saker igen än med att försöka duga inför andra. Eftersom jag tycker om mig själv kan jag ha kraft över till att ge kärlek till andra också.
   När jag börjar blir vuxen får jag äntligen bestämma själv vad jag vill göra av mitt liv och ägna mig år sådant som är roligt. (För nu förstår jag också vad jag tycker är roligt)
    Äntligen får jag börja pyssla igen! Jag får inreda mitt första hem (en liten 1rok ) exprimentera med matlagning i mitt egna kök och längre fram kan jag se fram emot sådant som att skapa min alldeles egna trädgård, köra runt i en egen bil och köpa mitt första hus.
   Livet har olika kapitel och just nu är jag glad övet att få vända blad och börja på ett nytt :)