sannaisabella

Andas fram mitt ansikte

så skriver den mentalsjuke pojken som har dödat två små flickor.

Pasqual Pinon föddes med två huvuden och det ena tillhör hans älskade hustru Maria. Hon kan ingenting säga men hon sjunger så att bara han hör. När han får känslor för en annan kvinna börjar hon sjunga så ont att det nästan tar bådas liv.

Det här är en del av handlingen i en av de bästa böcker jag någonsin har läst. Boken ger en grotesk skildring av vad hat och kärlek är och vilken fin gräns det finns mellan dem. Blandningen av lyrik och prosa gör att texten aldrig blir ointressant och hela berättelsen blir så mycket vackrare.

Ett viktigt tema i boken är som jag ser det begreppet förlåtelse. Kan man förlåta någon som älskar en annan? Och den kanske största frågan: Kan man förlåta någon som tagit livet av ens barn?

Några andra karaktärer:  En psykiater och hans förra fru som älskar och hatar varandra samtidigt men inte kan hålla sig ifrån varandra och Ruth den gamla damen som bär runt på Brechts huvud i en hattask. Det finns böcker som etsar sig fast och så finns det böcker som man aldrig glömmer. Det här är en sådan. Den är skriven med en sådan fantasi och samtidigt fingertoppskänsla. Så underbart att läsa något som är så skickligt komponerat. Författaren till boken är PO Enquist.

Bara det faktum att huvudkaraktären Pascal Pinon är namnet på en vanskapt man som har levt på riktigt gör boken ännu mer läsvärd. Jag har en förkärlek till författare som väver in lyrik i sina prosatexter men i det här fallet så gör enbart berättelsen den läsvärd.


Kärlek ska man inte försöka förklara, men vad vore vi om vi inte försökte?