sannaisabella

Jag har väldigt svårt för det där att säga vilka som är mina favoritfilmer. Har sett många jag har tyckt om men de flesta lämnar ingen längtan att se dem igen. De filmer som har en början, en spännande handling och ett rafflande slut ger en mkt under själva filmen men efteråt är man nöjd. Man fick veta hur det slutade och så var det med det. En film som var bra i min mening gör en frustrerad och glad samtidigt under filmern och lämnar en otillfredställd efteråt. Man tror att man skulle kunna få nya intryck om man såg filmen igen. I ett äventyr där hjälten räddar världen på slutet så är det onödigt att se filmen igen, man vet hur den slutar och spänningen finns inte kvar.

Filmer med flera parallella handlingar är ofta mycket mer intressanta. "Om jag vänder mig om" är en sådan film. Jag såg den på tv för ett par år sen och blev helt överlycklig över att en svensk film kan vara så bra. Socialrealism och Relationer är teman som jag gillar, gärna med udda och tragikomiska karaktärer som i sammanhanget ändå känns helt rationella och på något sätt ska man ändå kunna relatera till dem.

Smakprov på karaktärer i filmen:

Paret som försöker mura in sig själva för att slippa världen utanför.
Kvinnan som vägrar lämna huset där hennes föredetta man och hans nya älskarinna befinner sig.
Det välbärgade paret som ger ett perfekt intryck på ytan men under den rasar hela tillvaron.

Den här filmen kan jag faktiskt ärligt säga att det är en av de bästa filmer jag någonsin sett. Skådespelarna är super och handlingen är så intressant att man njuter under hela filmen. Manuset är bra och replikerna känns trovärdiga, det är inte för mycket "prat" som annars är vanligt i relationsbaserade filmer utan ett ansiktsutrryck får ibland säga mer än orden annars skulle ha gjort. Filmen har en tragisk stämning men den blir aldrig helt svart, man skrattar mycket mer än man gråter. Se den!