Musik att bli glad av.

Jag hörde "Detektivbyrån" på tv ikväll och blev så glad i maggropen av att höra deras fantasifulla musik att jag måste få dela med mig av den. Jag hörde dem första gången när de satt på gatan och spelade på Storsjöyran och fastnade direkt för blandningen av Dragspel och Xylofon. Den gången spelade de en låt som påminde mycket om La valse d'Amelie (från filmen) och medan man gick där längs gatan och lyssnade på deras energiska plinkanden så blev man med ens förflyttad in i sagans land. Nästan som att vara liten igen och gå på en enorm cirkus med en sockervadd i handen där man tämjer lejon och lär elefanter att räkna. Om man bara för en stund vill gå omkring och känna sig som en prinsessa i en lite mer färgstark värld så ska man stoppa in mp3-lurarna i öronen och lyssna på den här musiken.

Instrumentell musik kan vara alltför experimentell ibland men här är det mest glada och energiska melodier som känns alldeles lena i öronen. Jag fastnade aldrig för tv-spelsmusiken när den gjorde sitt intåg, kändes alldeles för sterilt och blip-blopigt. Sagomusik är mer min melodi.

Annan musik jag tycker om med dragspel i är romsk musik, sån där som fick en att älska filmen "Svart katt, vit katt" och skratta åt "Allt är upplyst". Soundtracken till båda filmer är nästan bättre än filmerna i sig tycker jag.

Sträckläste en riktigt bra bok igår som jag hittade för fem kronor på bibblans utförsäljning. "Kamalas bok" av Inger Edelfeldt. Det fanns mycet klokt i den och en speciell mening jag fastnade för var denna:

"Det är det underliga med att vara vuxen: allt är på blodigt allvar men det känns som om det vore på låtsas. När man var liten var allt på låtsas men det kändes som om det var på allvar."

Visst är det lite så ibland? Man erinrar sig att allt var lätt när man var liten och alla problem var obetydligt små men just då så var det på blodigt allvar. Nu kör man omkring i egen bil och går till jobbet och leker vuxenleken så bra att man nästan lurar sig själv. Undrar om man kommer tänka samma sak om ungdomstiden när man är 50. Varför tog man allt på blodigt allvar när det egentligen inte hade så stor betydelse? Sån är jag åtminstone, varje beslut i mitt liv känns som livsavgörande och jag hoppas att jag kommer kunna skratta åt det om 30 år.

Kommentarer
Postat av: Johanna

Jag tror att man har lätt att romantisera tider som flytt, oavsett om det handlar om fem eller femtio (är dock inte där än..) år. Att allt egentligen var så lätt och rosenrött, till skillnad från hur det ser ut jut nu. Sen vet du att jag är precis som du; alla val är på liv eller död ;)

2008-06-09 @ 08:18:06
URL: http://bofink.blogg.se/
Postat av: Linnéa

åh, jag brukar också lyssna på detektivbyrån och drömma mig bort.

2008-06-09 @ 09:13:42
URL: http://linneahansson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0