sannaisabella

Här följer en liten förstå dig själv skola för er som undrar varför ni egentligen blev som ni blev och framförallt har de relationer ni har till andra. ;)

Nämen skämt åsido, under ett barns första år så är det otroligt viktigt med trygghet och föräldrarnas huvuduppgift är ett ge barnet rätt mängd av trygghet men att även låta barnet bli tillräckligt självständigt. Barnet ska ha en trygg bas att falla tillbaka på och någon som tröstar när man är ledsen. Men måste samtidigt uppmuntras att våga utforska världen på egen hand.

John Bowlby var den som kom med anknytningsteorin från början. Han hävdade att barnet var biologiskt förberett på att knyta an till föräldern för barnets överlevnads skull. Under det första halvåret kan barnen komma till vem som helst men sedan börjar det knyta an speciellt till den person som tar mest hand om det. Ofta mamman (men kan även vara pappan). Vid ett års ålder har barnet anknutit till föräldrarna och kan då förhoppningsvis använda dem som "trygga baser i sin utforskning av omgivningen".

Mary Ainsworth utvecklade sedan teorin genom att hitta olika sorters anknytningsstilar som barnet använder beroende på vilken relation det har till vårdnadshavaren. Dessa anknytningsstilar är tre stycken och man räknar med att den anknytningsstil man utvecklade som barn ofta (men inte alltid) följer en hela livet. Dessa anknytningsstilar ska jag försöka beskriva lite närmare. Men för att göra det enklare för mig tänkte jag hänvisa till en otroligt väl beskrivande artikel. Läs den först för att få ett begrepp om vilka anknytningsstilar det finns och fundera sedan över vilken du själv kan tänkas tillhöra.

Jag ska börja med att förtydliga att man måste inte nödvändigtvis ha en fullkomligt trygg eller otrygg anknytning utan det är möjligt att t.ex. ha en trygg anknytning med vissa otrygga drag. Winnicott pratade om "the good enough mother" och med det menade han att en mamma inte behöver vara perfekt eller ge barnet en helt trygg uppväxt för att det ska utvecklas på ett bra och tryggt sätt, hon behöver bara vara tillräckligt bra. Huvudsaken är att barnet känner både någon sorts trygghet och någon sorts autonomi. Kort sagt och som artikeln också säger så finns det tre anknytningsstilar.

Den trygga
Den otrygga -undvikande
Den otrygga- ambivalenta


Det jag vill säga med anknytningsstilarna är att de kan vara alternativa förklaringar till dels hur våra relationer såg ut som barn men också till hur våra vuxna kärleksrelationer ser ut. För att ge ett tydligare exempel på kopplingen till vuxna relationer så hänvisar jag till den här artikeln i aftonbladet. Den stora frågan är ju ofta nämligen "Varför väljer jag den partner jag gör" Och "Vilken sorts partner är jag själv egentligen?" Självinsikt är otroligt viktigt i ett förhållande men även för singlar som undrar varför de aldrig kan hitta den rätta, eller alltid väljer fel partner.

Du kanske vill veta svaret på någon av följande frågor:
Varför väljer jag alltid en skitstövel?
Varför klänger jag mig fast i ett förhållande?
Varför blir jag alltid rädd och gör slut innan förhållandet blir seriöst?
Varför är jag otrogen?
Varför är jag så kräsen?
Varför är jag så svartsjuk?

Känner du igen dig som sexroboten, dörrmattan, igeln eller någon av de andra stilarna i artikeln? Isf borde du läsa Evas bok som otroligt bra beskriver hur och varför de olika stilarna utvecklas.

Även om det kan vara skönt att få någon sorts förklaring till varför man gör som man gör så vill man ju ibland inte nöja sig med det utan också ändra sitt sätt. Enda sätter att göra det är att försöka se sig själv utifrån så att man kan stoppa sig själv när man tänker på det där destruktiva sättet igen o.s.v. och istället vända på det och försöka tänka på ett merrationellt sätt, alternativt se det ur någon annans synvinkel. Det finns också en möjlighet att vända en otrygg anknytning till en trygg med hjälp av en trygg relation i vuxen ålder. "Det som krävs för att förändra en otrygg inre arbetsmodell är därför en ny anknytningsrelation, som förändrar de omedvetna regler som styr vad individen tillåter sig att tänka, känna, minnas och göra." Denna kan vara med en vän, en kärlekspartner eller med en terapeut.

Våra anknytningssystem triggas igång när vi är under stress eller känner oss oroade och upprörda och framförallt otrygga. Vi kommer då att bete oss precis på det sätt som vi lärde oss att bete oss som barn. Risken finns också att vi projicerar våra känslor gentemot föräldrarna på andra personer. (En kvinna tror att alla se vill henne illa) Antingen beter vi oss precis som föräldrarna gjorde mot oss. (En man som blev misshandlad som pojke misshandlar sin fru) Eller så uppför vi oss som om föräldrarna fortfarande var där. ( Vi tror att vi är korkade och vågar inte säga vår åsikt offentligt t.ex.)

Det är oftast just de gångerna som vi fattar fel beslut, säger det vi inte borde ha sagt eller handlar helt irrationellt så att resultatet inte blir som vi egentligen ville. (Varför skickade jag det där sms:et trots att jag hade lovat mig själv att han skulle få höra av sig först?) Även om alla människor har ett eget temperament och en egen unik personlighet så internaliseras våra föräldrars och närståendes värderingar i oss. Vi tror att vi handlar efter eget huvud när vi egentligen behandlar andra efter hur vi lärt oss att behandla andra.

Ett annat exempel är hur vi vill att andra ska behandla oss så som vi har blivit behandlade under vår uppväxt. Enligt intepersonell teori så handlar människor efter komplementaritetspricipen. Vi får andra att behandla oss så som vi tror att vi bör bli behandlade. Som ett exempel: Om andra sa att du var värdelös under din uppväxt så kommer du med viss risk att hamna i ett förhållande med någon som också behandlar dig som att du är värdelös. Vi vill helt enkelt att andra ska bekräfta våra föreställningar om oss själva. Om du hade en dominant förälder som tvingade dig att bete dig underkastande så är möjligheten stor att du omger dig av människor (vänner, partners) som också är dominanta.

Med tanke på att våra föräldrar och andra nära relationer vi hade i vår uppväxt påverkar hur vi känner oss och beter oss genom hela livet så är det också givet att vi kommer att påverka våra egna barn. Jag vill än en gång påpeka att anknytningsmodeller går att förändra men i den forskning som har gjorts, först på bebisar och sedan på vuxna så är det i de allra flesta fall så att personen använder samma anknytningsstil i vuxen ålder.

Hur som helst tror jag att det alltid är bra att reflektera över sitt eget beteende, men man behöver inte "skylla allt " på föräldrarna dels då en del av ens personlighet är genetisk och är då visserligen ärvd från föräldrarna men inte formad av handlingar från deras sida. Dessutom så bör man ju ha i åtanke att deras egen anknytningsstil är beroende av hur deras egen uppväxt var. I vilket fall som helst handlar de flesta föräldrar efter bästa förmåga och "the good enough mother" är ett väldigt bra begrepp. Perfektion existerar aldrig.

På Mors dag så vill jag förresten säga, tack mamma för att du har gjort så gott du kan. Älskar dig för det! Bävar inför den dag då jag har samma uppgift själv. Hur känner ni?

För er som vill läsa mer om de olika anknytningsstilarna så finns det massor av mer information på nätet men en rolig koppling mellan anknytningsstil och olika sorters minne görs i denna artikel.