sannaisabella

Jag är något av en hemlig sucker för rockabillykulturen.



 "Cry baby" gav mig ett oemotståndligt sug efter läppstift i blodigt djuprött och mascaratunga ögonfransar, sådana som skymmer alla spår av rådjursblick



att få vingla runt i vargtimmen med sylvassa klackar, utsläppt hår och trotsigt spräcka pastellrosa bubblor av bubbelgum



göra barfotapiruetter på en knarrig utomhusdansbana med elvisgitarrer och kontrabas ekandes i tomrummet mellan en opiumliknande doft av billig cologne uppblandat med tårar och skogens täta mörker



allt badandes i månljus och det varma skenet av självande röda hjärtan trädda  i långa rader som smultronstrån



medan bandet andas med envis melankoli och smeker kontrabasen ömt i famnen
 (Fatboy "In my bones")



för att i det envisa gryningsljuset samla ihop spillrorna av glas och kletigt läppstift, kravla försiktigt in i pappas tjuvlånade p1800 och somna i älsklingens knä i det nedfälla framsätet till tonerna av  "Blue moon".