Arla morgonstund
Var så trött igår att jag somnade halv tio, så det fick bli en tidig morgon idag istället. Så skönt att hinna göra gröt, fixa en termos te och läsa DN utan att stressa. Lyssnar lite på Freddie Wadlings "Alla har glömt" från melodifestivalen. Väldigt fint tycker jag det var. Den och otippade Caroline af Ugglas var bäst. Förvånad över att hon tog sig så långt ändå med tanke på att hon är så udda i sammanhanget.
Annars läser jag på "Insidan" i Dn att Allt fler söker hjälp mot ensamhet. Det mesta med psykologvibbar intresserar mig av naturliga skäl men det jag tänkte på angående den här artikeln är att detta verkligen känns som andra sidan myntet av ett individualistiskt samhälle. Man ska tänka på sig själv i första hand, förverkliga sig själv, ta för sig, armbåga sig fram. Allt handlar om att man själv som individ inte ska må dåligt, man kan bara hjälpa sig själv. Någonstans där har vi glömt bort hur beroende man är av andra människor och att vi faktiskt är en del av ett större sammanhang. En familj, ett kompisgäng, ett samhälle, en klass o.s.v.
Vi har pratat mkt under grupppsykologimomentet om att om en individ i en grupp mår dåligt så beror detta inte på den enskilda individens egenskaper (enbart) utan på relationen mellan gruppmedlemmarna. Låter lite flummigt men som ett exempel: finns det ett problembarn i en klass eller i en familj så är det inte det barnet självt som är problemet utan klimatet i hela gruppen. att barnet tillåter gruppen att behandla det så och vad gruppen ger barnet för utrymme. En individ ger uttryck för ett klimat som finns i en hel grupp.
Om man tänker vidare i ett större samhälleligt perspektiv så kanske det inte går att bli självständig utan att ha andra människor att luta sig mot ibland eller att hitta sig själv utan att tillhöra någon sorts grupp. Alla förväntas bli så individuella, med förlust av den gemenskap som man kan känna med andra männikskor.
Skulle den här ensamheten vara lika utbredd i samhället om vi inte hela tiden fick så dubbla budskap? För att känna gemenskap måste man först satsa på sig själv. Ingen vågar ha nära relationer, för de gynnar kanske inte en själv lika mycket som att ha ett stort ytligt kontaktnät, och man vågar inte bilda familj, för då tappar man sin frihet.
Om man vågade bredda sitt perpektiv utanför sig själv så kanske...
Anledningen till att du mår som du gör är inte för att det är något fel på dig eller för att du får skylla dig själv som inte tar för dig. Det är alla andras ansvar att du mår som du gör och ditt att de mår som de gör. Om alla bara ansträngde sig för att få fler och djupare relationer till andra människor så skulle ingen behöva vara ensam. Det låter kanske löjligt självklart men så tänker jag.
Annars läser jag på "Insidan" i Dn att Allt fler söker hjälp mot ensamhet. Det mesta med psykologvibbar intresserar mig av naturliga skäl men det jag tänkte på angående den här artikeln är att detta verkligen känns som andra sidan myntet av ett individualistiskt samhälle. Man ska tänka på sig själv i första hand, förverkliga sig själv, ta för sig, armbåga sig fram. Allt handlar om att man själv som individ inte ska må dåligt, man kan bara hjälpa sig själv. Någonstans där har vi glömt bort hur beroende man är av andra människor och att vi faktiskt är en del av ett större sammanhang. En familj, ett kompisgäng, ett samhälle, en klass o.s.v.
Vi har pratat mkt under grupppsykologimomentet om att om en individ i en grupp mår dåligt så beror detta inte på den enskilda individens egenskaper (enbart) utan på relationen mellan gruppmedlemmarna. Låter lite flummigt men som ett exempel: finns det ett problembarn i en klass eller i en familj så är det inte det barnet självt som är problemet utan klimatet i hela gruppen. att barnet tillåter gruppen att behandla det så och vad gruppen ger barnet för utrymme. En individ ger uttryck för ett klimat som finns i en hel grupp.
Om man tänker vidare i ett större samhälleligt perspektiv så kanske det inte går att bli självständig utan att ha andra människor att luta sig mot ibland eller att hitta sig själv utan att tillhöra någon sorts grupp. Alla förväntas bli så individuella, med förlust av den gemenskap som man kan känna med andra männikskor.
Skulle den här ensamheten vara lika utbredd i samhället om vi inte hela tiden fick så dubbla budskap? För att känna gemenskap måste man först satsa på sig själv. Ingen vågar ha nära relationer, för de gynnar kanske inte en själv lika mycket som att ha ett stort ytligt kontaktnät, och man vågar inte bilda familj, för då tappar man sin frihet.
Om man vågade bredda sitt perpektiv utanför sig själv så kanske...
Anledningen till att du mår som du gör är inte för att det är något fel på dig eller för att du får skylla dig själv som inte tar för dig. Det är alla andras ansvar att du mår som du gör och ditt att de mår som de gör. Om alla bara ansträngde sig för att få fler och djupare relationer till andra människor så skulle ingen behöva vara ensam. Det låter kanske löjligt självklart men så tänker jag.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Jag håller helt med dig. Människan är ett "gruppdjur", om man så vill, och har alltid varit det. Därför är det så trist att samhället har utvecklats allt mer åt det individuella hållet. Vad händer med alla dom som inte har ork eller vilja att hela tiden slå sig frammåt?
Trackback
