sannaisabella

Minns ni när man var liten och gick på Mulle? Man fick vara i skogen tillsammans med en vuxen som lärde en att kåda gick att använda som tuggummi och att man kunde göra te av granbarr. Med sig hade man en matsäck med mackor och drack varm oboy i kåsa. Hade man tur så kunde man få träffa Mulle himself. Han hade konstigt svintoliknande hår och en massa fräknar. Men det man la märke till mest var den långa svansen därbak. Jag minns fortfarande sången vi fick lära oss av "städtanten". "Man ska aldrig, aldrig, aldrig kasta papper, alltid, alltid, alltid plocka upp". Jag tycker det känns ganska fint att vi fick lära oss uppskatta och vårda skogen.

I min klass finns en tjej med en ganska egen stil- Skogsmullestilen skulle jag vilja kalla den. Hon verkar gå efter epitetet bekvämt och varmt snarare än snyggt. På sig har hon ofta lite för stora och tjocka, härliga tröjor i mossgrönt och riktigt klumpiga men säkert otroligt varma vinterkängor. Det ser otroligt mysigt och genuint ut, fast med någon sorts finess. Jag blir lite sugen på att packa en kånkenryggsäck med kåsa i och dra ut i skogen och leta efter djurspår som man fick göra på scouterna. Det kanske blir ett uppsving för skogen igen så småningom och jag får packa en väska med prickigkorvmackor och skicka iväg mina barn på Mulle. Den tanken tycker jag om :)

Jag kanske har blivit lite Umefierad. Alla går runt med skaljackor och rosor på kinderna och det känns ganska gemytligt på något sätt. Ikväll har jag tagit det lugnt och lyssnat på lite bra musik samt smakat på L:s mumsiga fullkornsbröd. Kort sagt en soft kväll :)